Förord

Kristen Tro är en liten bok skriven främst för den som önskar få en grundläggande kunskap om Bibeln och den kristna tron.

Kristen Tro har Bibelns centrala budskap i centrum och presenterar klassisk kristen tro. Den bygger på gedigen teologi men är lättläst.

Kristen Tro utgår från Nya Testamentets budskap eftersom det är den delen i Bibeln som handlar om Kristendomens huvudperson – Jesus Kristus.

Ämnena som behandlas i tio korta kapitel är de allra viktigaste i den kristna tron:

Kapitel 1

Bibeln

Kapitel 2

Gud

Kapitel 3

Gud alltings Skapare

Kapitel 4

Människan en syndare

Kapitel 5

Jesus Kristus

Kapitel 6

Fred med Gud

Kapitel 7

Frälsning och Tro

Kapitel 8

Livet med Gud

Kapitel 9

Trons fiender och vänner

Kapitel 10

Historiens slut och därefter


Kapitel 1

BIBELN

Av all världens böcker som någonsin har tryckts är det Bibeln som har fått störst spridning i världen.

Bibeln är högt älskad av miljoner människor. Det är en bok det talas om och ofta citeras ifrån. Den utgör i många stycken ett litterärt mästerverk och den fängslar människor i alla världsdelar.

För att lättare kunna förstå Bibeln är det fördelaktigt att känna till en del bakgrundsdata. Bibeln skrevs för mycket länge sedan och under en mycket lång tidsperiod, i runda tal från 1400 f.Kr. till 90 e.Kr.

Bibeln är inte en bok, utan består av 66 olika skrifter. Gamla Testamentet innehåller 39 skrifter och Nya Testamentet 27.

Det är många författare som har medverkat. Både kända och okända, allt från enkla herdar till lärda kungar.

Vid läsning av Bibeln ser vi också tydligt de olika skrifternas speciella stilarter och särdrag, beroende på tid, miljö och vem det var som skrev. Den som kan Bibelns två grundspråk – hebreiska och grekiska – ser detta ännu tydligare.

Vi möter i Bibelns blad historia, undervisning, ordspråk, liknelser, symbolik, apokalyptik, böner, hymner och lovsånger. Både prosa och poesi skapar omväxling i läsningen.

Med andra ord kan vi se på Bibeln som ett mini-bibliotek med böcker av flera författare och med varierande innehåll. Bibeln är som en vacker och stor blombukett med många färger, former och dofter.

Bibeln är unik och kan inte betraktas likvärdig med andra religiösa skrifter. Det mesta i den här boken förmedlar budskap från Bibeln som vi inte kan finna någon direkt motsvarighet till i någon annan litteratur. Trots all den mängd religiösa litteratur som finns i världen vill vi frimodigt säga att det är endast i Bibeln vi finner Guds budskap till världen.

– Inspirationen ett mysterium – 

Hur det exakt gick till när Gud gav världen de gudomligt inspirerade skrifter vi har i Bibeln vet vi inte. På ett ofattbart sätt blev författarna ledda av Guds Ande så att de skrev det som Gud ville ha förmedlat. Och detta var nog inte ens författarna själva så ofta medvetna om.

Vi kan säga att Bibeln är skriven av vanliga människor och vittnar om deras tro. Men samtidigt är den också gudomligt ingiven. Det är ett stort mysterium. Gud använde människor som Mose, Jesaja, Jeremia, Paulus, Petrus, Johannes, alla olika personligheter i Bibelns värld. Och genom dem talar Gud till världen också i dag genom de ord de skrev.

– ”Hela Skriften är utandad av Gud” – 

Vi troende accepterar vad Bibeln säger angående sitt eget ursprung. Och Bibeln själv vittnar om att det är Gud som är Skriftens verkliga källa. Det är därför vi bejakar dess trovärdighet och auktoritet, och det är därför vi läser Bibeln medvetna om att det är något mer än bara människors tankar. Vi vet att det är Guds ord som den förmedlar.

Så här ingav Gud apostlarna Paulus och Petrus att formulera sig när det gäller Bibelns tillkomst:

Hela Skriften är utandad av Gud och användbar vid undervisning, tillrättavisning, vägledning och fostran i rättfärdighet. 2 Tim 3:16  

Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har tillkommit genom någons egen tolkning. För ingen profetia har framburits genom mänsklig vilja, utan drivna av den helige Ande har människor talat ord från Gud. 2 Petr 1:20-21

Hebreerbrevets författare skriver om Skriften:

För Guds ord är levande och aktivt. Skarpare än något tveeggat svärd tränger det igenom och åtskiljer själ och ande, led och märg. Och det är en domare över hjärtats tankar och avsikter.  Hebr 4:12.

Eftersom Bibelns budskap kommer från Gud så har vi kristna tillit till allt vad som står där. Aposteln Paulus kunde skriva så här om de skrifter som finns i Gamla Testamentet:

För allt som förut skrevs blev skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger ska hålla fast vid vårt hopp. Rom 15:4.

Bibelns händelser har alltså något att lära varje samtid. Och därför är det spännande att läsa Guds ord, för det är gudomliga och eviga sanningar som där uppenbaras och avslöjas för oss. Ridån dras åt sidan och vi får se en glimt av en annan värld, en värld där Gud råder.

– Jesus i Skriften –

Bibelläsning blir än mer intressant och spännande när vi upptäcker att den på olika sätt vill peka på en speciell person.

I Gamla Testamentet möter vi ibland händelser, personer, förebilder och framtidsförutsägelser som har det gemensamt att de pekar på Jesus Kristus. Han finns ”dold” lite varstans i Gamla Testamentet, något som Jesus själv vittnade om, se Luk 24:27.

Och i Nya Testamentet ser vi hur de fyra evangelierna; Matteus-, Markus-, Lukas- och Johannesevangeliet var för sig kompletterar varandra och ger en egen bild av Jesu liv och förkunnelse.

I Apostlagärningarna kan vi sedan läsa om hur Jesus genom Anden verkar och leder sin församling.

Och i de 22 sista breven i Bibeln möter vi Jesu undervisning förmedlat av Paulus och andra apostlar och lärjungar.

Alltså är Jesus Kristus huvudpersonen i både Gamla och Nya Testamentet. Han är som det sägs ibland ”Bibelns kärna och stjärna”.

– Jesus och Skriften – 

När Jesus vandrade bland människorna visade han full tillit till de heliga skrifterna. Vi ska se på tre exempel:

Skriften kan inte upphävas, (Joh 10:35) sa Jesus när han var i diskussion med en del judar.  

Avskilj dem i sanningen, ditt ord är sanning, (Joh 17:17) bad Jesus för sina lärjungar inför sin Fader.

David har själv sagt genom den helige Ande, (Mark 12:36). Här ska Jesus just citera ett skriftställe men innan det vill han påminna om att det var Anden som var den egentliga författaren till denna psalm av David.

Mycket ofta hänvisade Jesus i sin undervisning till Gamla Testamentet och ville överallt inför folket bygga upp ett starkt förtroende för Skriften.

Jesus lovade också att den helige Ande skulle komma och leda hans lärjungar in i hela sanningen, Joh 16:13-14. Detta innebar att Guds budskap till världen skulle komma att kompletteras med andra heliga skrifter än de som fanns i Gamla Testamentet. Och så blev det. Heliga Skrifter skapades genom några av Jesu apostlar och deras lärjungar. Och dessa skrifter har vi i dag samlade i det vi kallar Nya Testamentet.

Efter det att den sista skriften i Nya Testamentet blev nedtecknad – förmodligen Uppenbarelseboken någon gång på 90-talet e.Kr. – har världen inga mer heliga och gudomliga skrifter att vänta. Det är Nya Testamentet som utgör Guds sista och slutgiltiga budskap till världen.

För att rätt förstå Nya Testamentet är det viktigt med kunskap från Gamla Testamentet. Men det är ändå Nya Testamentet som är mest nödvändigt att känna till eftersom det är där vi finner att Guds vilja och mål med världen strålar med starkaste och klaraste ljus.

– Bibeln är ljuset på stigen –

Bibelns budskap ger vägledning och trygghet. Med så här enkel och vacker poesi kan det uttryckas:

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. Ps 119:105.

För författaren var det Guds ord som skulle leda hans vandring i världen. Guds ord var lyktan som han förlitade sig på. Han menade att Skriften ger vägledning, ljus och värme i en mörk och kall värld.

Och visst är det tryggt att veta att i en värld där lögnen är vardagsmat så finns det ändå något som är absolut sanning, något vi kan ge vårt fulla förtroende.

Att Bibeln ger oss den absoluta sanningen innebär inte att den i allt är fullständig och uttömmande. Långt därifrån. Men det betyder att de budskap vi där läser om är sanna och trovärdiga.

Allt det som människan behöver veta för att kunna leva ett liv som leder rätt står skrivet i den gamla men ständigt aktuella Boken.

Lämnad åt sig själv irrar människan blind omkring i okunnighetens mörker. Och ur tusen strupar framförs då en kakofoni av gissningar och teorier om varifrån vi kommer, varför vi lever och vart vi är på väg. Men endast Bibeln kan ge oss ett tydligt och tillräckligt svar på dessa frågor.

– En nödvändig uppenbarelse –

Det är omöjligt för människan att med egen förmåga försöka förstå vem Gud är och vad Han vill eftersom människans sinne och förstånd har blivit skadat (något vi ska se i kapitel 4).

Det var därför som det var nödvändigt för Gud att ge oss en alldeles speciell uppenbarelse, en gudomlig sådan, och inte något som människor kunde tänka ut. Och därför gav Gud oss sina tankar och sin vilja genom de skrifter som vi i dag har samlade i Bibeln.

Bibeln är framför allt boken om den frälsning som Gud skänkt oss människor. Den uppenbarar för oss kärlekens och helighetens Gud och vill leda oss till Honom. Bibeln har därför ett livsviktigt och angeläget budskap som den vill förmedla till varje människa under varje tidsepok.

Jesus sa: Himmel och jord skall försvinna, men mina ord skall aldrig försvinna. Matt 24:35.


Kapitel 2

GUD

Bibeln utgår ifrån att det bara finns en enda Gud. Och det är den Gud som Bibeln beskriver och som Jesus Kristus uppenbarar för oss.

Alla de miljontals gudar som människor på olika sätt har dyrkat och även i dag dyrkar betraktas som falska och tomma. Det är avgudar som förvänder människors sinnen och leder bort från den ende sanne Guden.

– Guds egenskaper –

Att Gud är Gud innebär att han har egenskaper som han är ensam om. Allt det som Gud Är, finns endast i fullkomlig form hos Gud. Vi människor kan t.ex. visa kärlek och därmed återspegla lite av Gud, men Gud är fullkomlig i kärlek, han Är kärlek.

Vi ska här se på de viktigaste av Guds egenskaper. Och samtidigt ska vi vara medvetna om att i allt det som rör Gud finns gränser för hur mycket vi människor kan förstå. Guds väsen är oåtkomlig för tanke och förnuft. Han är outgrundlig. Men sammantaget ger oss ändå Bibeln en hel del för vår förståelse av Gud, t.ex. följande:

* Gud är inte skapad. Han har ingen början och inget slut. Han är från evighet till evighet.

* Gud är den ende som har makt och förmåga att göra allt vad han vill. Ingen kan hindra honom från att göra det han har beslutat. Gud är ensam suverän, hans vilja sker alltid och överallt. Vi brukar säga att Gud är allsmäktig.

* Gud är inte begränsad till vissa platser. Han är överallt ständigt närvarande, det finns ingen plats där Gud inte är. Han är oss människor lika nära som den luft som omger oss. Gud är ande.

* Ingenting är dolt för Gud. Allt vad fullkomlig kunskap och vishet är finns i Gud. Han vet allt om allting och alla. Gud är ljus.

* Gud är stor och väldig. Universums till synes oändlighet är skapat av honom. Gud håller allt skapat i sin hand och har historiens alla skeenden under fullständig kontroll.

* Det är omöjligt att förstå allt det Gud gör i världen. Hans vilja och plan med jordens alla folk och länder är ofattbar. Men Gud agerar aldrig nyckfullt utan alltid i överensstämmelse med sitt heliga och goda väsen.

* Gud är Gud och inte en människa. Ändå beskrivs Gud ofta i Bibeln på ett sådant sätt som vi människor kan förstå: Han känner för en fallen värld. Han har medlidande. Han är nådig och barmhärtig. Han är stor i mildhet och tålamod. Han är kärlek. Hans vrede är en verklighet. Han är rättfärdig och helig.

* Gud kommer alltid att vara den han är. Hos honom finns inget som någonsin kommer att förändras. Han förblir för evigt den han alltid har varit.

Det här var något av den verklighet som är Gud. Och vi lär än mer känna och förstå Gud genom att läsa i Bibeln om hur Gud i ord och handling handlar med personer, folkslag och länder.

– Jesus återspeglar Gud –

Vill vi mera konkret få reda på vem och vad Gud är ska vi studera de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Där görs det klart, att i allt det Jesus gjorde och sa var Gud Fadern med och delaktig. Jesus kom från Fadern och uppenbarade sin Fader för världen genom sitt eget liv.

En gång sa Jesus något som måste ha chockerat de som hörde honom och som nog förvånar många även i dag:

Den som har sett mig har sett Fadern … Tro mig, jag är i Fadern och Fadern är i mig. Joh 14:9, 11

Jesu liv och gärning kan vi därför likna vid en klar spegel som återspeglar Guds sanna väsen och karaktär. Det är därför vi kan säga: Se på Jesus och du ser vem Gud är!

– Treenighetens mysterium –

I Bibeln läser vi om Fadern och Jesus Kristus och om den helige Ande. Vi ska därför här smaka lite på det som brukar kallas treenigheten. Förr eller senare kommer nämligen varje person som studerar Bibeln att vilja försöka förstå mera av detta. Men förståndet räcker inte långt för att greppa denna stora och oåtkomliga verklighet.

Nu kan vi ändå i Bibeln framskymta vissa konturer av vad Bibeln uppenbarar om förhållandet mellan Fadern och Sonen och Anden. Försiktigt och mycket enkelt skulle vi kunna säga så här:

Gud är En. Fadern och Sonen och Anden är av samma gudomliga väsen. De är inte skapade utan Är från evighet till evighet. De tre lever och verkar i en fullkomlig enhet och gemenskap. Med andra ord är de tre-eniga och tre-eviga.

Denna gemenskap utesluter inte en slags rollfördelning, där Fadern – för att nu tala med mänskliga ord – är överst, följt av Sonen och sedan Anden. Anden utgår från Fadern och Sonen.

Gud kan nu inte fångas av den mänskliga tanken. Inte heller går det att greppa Honom genom någon bild eller formel. Istället handlar det om ödmjuk insikt om att det vi kallar treenigheten i det stora hela är obegripligt. Det är mera fråga om tro – övertygande och tillitsfull tro – på det som Bibeln uppenbarar.


Kapitel 3

GUD ALLTINGS SKAPARE

Människan kan flyga till månen och framställa ytterst avancerad högteknologi. Men världens alla vetenskapsmän tillsammans skulle inte ens förmå att skapa ett enda litet växande grässtrå. Det är bara Gud som kan skapa det absolut viktigaste utan vilket inget i naturens värld kan fungera – liv.

Luften vi andas, vattnet vi dricker, brödet vi äter, vår egen kropp, växterna, djuren, solen, stjärnorna, ja, allt skapat och allt levande har Gud gjort.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. 1 Mos 1:1.

Så enkelt och majestätiskt börjar Bibeln. Att Gud Är förutsätts med stor auktoritet. Och han är alltings upphov, såväl till de enorma galaxerna i universum som till den lilla myran i stacken. Allt har utgått från Guds mäktiga skaparhand.

Genom tro förstår vi att universum skapades genom Guds ord, så att det synliga har blivit till av något osynligt. Hebr 11:3.

– Gud uppehåller allt – 

Gud inte bara skapar. Han uppehåller dessutom allt med livskraft. Vi skulle inte kunna existera om inte Gud ständigt gav liv och anda åt oss.

Att Gud Är, det är förutsättningen för att vi ska kunna dra vårt nästa andetag. Även en människa som ilsket förnekar Guds existens har ett hjärta som för att slå sitt nästa slag är helt beroende av Gud. Varje hjärtslag sjunger och vittnar om Guds nåd. Och i det ögonblick Gud drar bort sin hand från någon eller något så är död och förintelse omedelbart där.

Allt levande är fullständigt beroende av Guds verksamma universella kraft för i honom lever vi och rör oss och är till. Apg 17:28

Det är Gud som styr jorden i sin bana. Det är han som ger oss årstiderna, som låter solen värma oss, regnet falla, blommorna växa och djuren finna sin föda. Hela universum har Gud under fullständig kontroll, sekund för sekund. Inte en stjärna är namnlös av Gud och inte en sparv faller till marken utan Guds vetskap och vilja, Ps 147:4, Matt 10:29.

Men fråga boskapen, den skall undervisa dig, fåglarna under himlen, de skall ge dig svar, tala till jorden, den skall undervisa dig, fiskarna i havet skall ge dig besked. Vem av dessa känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det? I hans hand är allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda. Job 12:7-10 (SFB).

Lovsjung HERREN med tacksägelse, spela för vår Gud med lyra. Han täcker himlen med moln, ombesörjer regn åt jorden, låter gräset gro på bergen. Han skänker föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar. Ps 147:7-9.

– Bibelns människosyn – 

I motsats till evolutionism och darwinism så förmedlar Bibeln en oerhört ljus, uppmuntrande och positiv världsbild och människosyn.

Bibeln lär att vi en gång för länge sedan skapades till människor. Och vi har inte förändrats. Vi är fortfarande människor. Någon utveckling i evolutionistisk mening har aldrig ägt rum med oss.

Och vid skapelsens början var Gud i gemenskap med en fullkomlig människa som han högt älskade. Människan var då i Guds ögon mycket god. Bibelns budskap upphöjer människan och ger henne en unik position i förhållande till allt annat skapat.

Människan har ett helt annat och högre värde än växter och djur. Bara människan blev skapad till att ha en nära relation med Skaparen. Människan är från början skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. Människans höghet och värdighet kan knappast uttryckas på ett mer storartat sätt än så. Vi är lika Gud på ett sätt som ställer oss i en nära relation med Honom och på ett unikt sätt fångar Hans ömsinta blick.

Människan är själva kronan på skapelseverket, det yppersta av allt skapat. Inför Gud är varje människa oändligt värdefull, alltifrån befruktningen, då människan börjar livets resa.

Allt detta betyder också att det finns en gudomlig tanke bakom människans existens. Allting i livet har en mening och ett mål.

Vid slutet av den sjätte dagen, efter det att Gud hade gjort allting i himlen och på jorden, står det i Bibeln: Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. 1 Mos 1:31 (SFB).

När vi alltså ser tillbaka i historien på skapelsens morgon så får vi reda på att världen en gång var i perfekt harmoni. En oskuldens tid har funnits, en tid då allting i tillvaron var mycket gott.

Och fastän något mycket destruktivt snart skulle inträffa (vilket vi ska läsa om i nästa kapitel) så kan vi ändå när vi i dag ser ut över Guds skapelse fyllas av vördnad inför en så stor och väldig Gud. För i skapelsens många ansikten kan vi verkligen få en inblick i Guds ofattbara makt, vishet och storhet.

– Tillbe Skaparen! –

Gud är världens Konung, Ps 47. Han är Skaparen som förmår allt. Han skapade ur intet genom sitt ord. Därför går uppmaningen ut till alla folk på jorden:

Hela världen må frukta HERREN, alla på jorden må vörda honom, för han talade, och det blev till, han befallde, och där stod det. Ps 33:8-9.

Du ensam är Herren. Du gjorde himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt som är på den, haven och allt som är i dem, och du håller dem alla vid liv. Himlens härskara tillber dig. Neh 9:6 (SFB).

Det mest naturliga och självklara borde alltså vara att människan, det skapade, alltid tillbad och lovade sin Skapare som hon är helt beroende av för varje sekund. Men från världen kommer mest tystnad och förvirring. Den tragiska orsaken till det ska vi nu läsa om.


Kapitel 4

MÄNNISKAN EN SYNDARE

Om Gud finns och har skapat allt, varför är det då så mycket ondska i världen? Det är en vanlig fråga när tron kommer på tal. Och det är bara när vi frimodigt utgår från Bibeln som mörkret kan börja skingras och frågetecken rätas ut.

Det finns förstås oförklarliga och dunkla gåtor när det gäller ondskan. Men det grundläggande svaret möter oss redan när vi studerar de första sidorna i Bibeln som berättar om historiens början. Efter att Gud skapat de första människorna hände följande:

Och Herren Gud gav mannen denna befallning: Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö. 1 Mos 2:16-17 (SFB)

– Syndens uppkomst – 

Gud skapade människan fri och självständig och med förmåga att tänka och fatta beslut. Nu fanns där ”trädet med kunskap om gott och ont” mitt i Edens trädgård. Och det var en enda sak som Adam och Eva inte fick göra – äta frukten från detta speciella träd. Men de åt. De var olydiga och gick emot Skaparens vilja.

Det var så människan blev en syndare och blev avskild från gemenskap med sin Skapare. Synden bestod i att de bröt mot det bud som de hade fått i den fullkomliga tillvaro de levde i tillsammans med sin Skapare. Och Adam och Eva fördrevs av Gud ut från Edens trädgård.

Enligt första Moseboken kapitel 3 var det ormen som med list förledde Eva och drog henne bort från Guds ord. Eva lät sig fångas av begäret och åt. Sedan gav hon av frukten till Adam, som också åt.

Det var första gången som otrons gift kom in i människans liv. Det skedde när de lät sitt liv styras av ormens ord istället för Guds ord. De fångades av den orm som är källan till all ondska och som alltid strävar efter att förleda människan bort från Gud.

Denna upproriska onda makt som nu blev en del av människan står alltid i opposition mot Gud. I Nya Testamentet kallas ”ormen” ofta för djävulen eller Satan.

Genom det vi kallar syndafallet kom hela skapelsen i obalans. Vi ser att mycket tidigt i historien förlorade skapelsen sin suveräna status av att vara enbart ”mycket god”. Något ”mycket ont” hade nu också svept in i världen som ett våldsamt åskväder.

Redan de första sidorna i Bibeln vittnar om den fruktansvärda spridning synden och ondskan fick på jorden. Mänskligheten blev till sist så moraliskt och andligt fördärvad att Gud i sin vrede sände ”syndafloden” över hela jorden.

Endast Noa och hans närmaste visades nåd och blev räddade. Och från Noa växte nya släkten fram och jorden blev på nytt befolkad.

Historiens väv får sedan ett alltmer tydligt mönster när Gud utväljer ett folk åt sig. Det börjar i embryoform med Abraham och hans släkt. Efter ett antal sekler uppträder gudsmannen Mose. Han och det utvalda gudsfolket som nu blivit några miljoner till antal får se hur Gud genom stora under leder dem ut ur Egypten. Efter ytterligare några hundra år läser vi om den store kungen och psalmdiktaren David och om alla hans bragder och felsteg. Sekler därefter alla de Guds profeter som framträdde i Israel och Juda rike.

Genom den historiebeskrivning vi får om Israel glimmar det till ibland och vi ser Guds kärlek och nåd och ett folk som lever i tro. Hoppets budskap lyser fram. Men oftare är det synd och otro, och över det Guds vrede som kännetecknar historien, vare sig det gäller det utvalda folket Israel eller andra folk.

– Syndens följder –

Ungefär 500 år efter att den sista profeten i Gamla förbundet verkade möter vi aposteln Paulus som ger denna mörka diagnos på människosläktet:

Det finns ingen rättfärdig, inte en enda. Det finns ingen som förstår. Det finns ingen som söker Gud. Alla har avvikit. Alla har blivit moraliskt förfallna. Det finns ingen som gör gott, inte en enda. Deras strupe är en öppen grav. Sina tungor använder de lömskt. Deras läppar döljer kobragift. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter är snabba att utgjuta blod. Deras vägar kantas av förödelse och nöd. De känner inte fredens väg. De har ingen fruktan för Gud. Rom 3:10-18.

Syndens följder är ogripbara i djup och omfång. Vi ska kort genom några punkter se på vad synden ställt till med i människans liv:

* Syndens inträde i världen innebär att varje människa växer upp förgiftad av synd, och utan minsta intresse av att söka den sanne Guden.

* Människans förstånd har blivit förmörkat. Hennes uppfattning om Gud är förvänt. Hon kan inte förstå Gud. För människan blir vishet ofta dårskap och dårskap blir ofta vishet. Och det som är kärlek, sanning och rättvisa för den ene kan vara grymhet, lögn och orättvisa för en annan. Förvirring följer i syndens spår.

* Människans vilja har blivit förvänd. Hon vill inte längre det som Gud vill, utan vill endast följa sina egna själviska begär. Människan vill vara sin egen herre och gud.

* Människans känslor har blivit skadade. Hon kan vara oberörd inför världens enorma lidande och samtidigt uppröras starkt för något obetydligt som drabbar henne själv. Hon är ibland glad när hon borde gråta, och ledsen och bitter när hon borde vara glad och tacksam. Hon styrs ofta av nyckfulla irrationella känslor.

* Syndens starka makt gör människan självupptagen och ond och främmande för Gud.

* Genom detta sitt tillstånd har hon blivit Guds fiende.

* Som en följd av synden har även döden gjort sitt intåg i världen. Dödens krafter verkar i människan, och varje sekund som går driver henne allt närmare dödens port.

* Och för den oomvände syndaren har dörren slagits upp till den eviga förtappelsen.

I allmänhet har människor svårt med begreppet synd. De förstår inte att de är syndare. Och detta att inte kunna se och förstå sin syndfullhet är också det ett syndens verk.

Den bittra verkligheten är att en giftorm med eldröda ögon lurar i människosläktets bröst. Människohjärtat har blivit perverst i sin dragning och längtan till det orena, onda och perversa.

Vår syndfullhet kan göra att vem som helst av oss kan utvecklas till det grymmaste monster. De onda mörka krafterna finns inom oss och vittnar dagligen mot oss att vi alla är Adams barn.

– De Tio Budorden –

Själva budordens existens vittnar om att något är galet i världen. En fullkomligt god människa som alltid vill älska Gud behöver givetvis inga budord.

Men nu har människan blivit så skadad, förvirrad och blind att hon behöver gudomlig vägledning. Det var genom Mose som Gud gav de tio budorden. De gavs först till Israel. Men de är likväl avsedda att gälla i alla tider och för alla människor. De kan ses som moraliska och etiska riktlinjer som Gud gett oss till vårt bästa.

Det här är de tio budorden (2 Mos 20), med en kort kommentar till de flesta:

I. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.

Allt det som hjärtat fäster sig vid kan bli en avgud. En avgud blir det som mitt inre älskar och finner trygghet i men som egentligen drar mig allt längre bort från den Ende och levande Guden. Så fort Gud kommer bort från mitt centrum uppstår avgudar.

II. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.

Den missbrukar Guds namn som gycklar eller hädar Gud, och likaså den som använder Guds namn nedsättande, tanklöst och utan allvar. Även den som använder Guds namn i ed missbrukar Guds namn. Också förkunnare som lättsinnigt och ofta påstår att Gud, Jesus eller Anden talat till dem bryter mot detta budord.

III. Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den.

IV. Hedra din far och din mor.

Det betyder att lyda och visa respekt för sina föräldrar, och att på deras ålderdom ta väl hand om dem i omsorg och kärlek.

V. Du skall inte mörda.

Detta är varken ett förbud mot dödsstraff eller mot nödvärnsrätten eller mot att ett land får försvara sig i krig. Mördaren däremot förtjänar det strängaste straffet. Jesus går ännu längre och säger att även den som hatar sin nästa bryter mot detta budord, Matt 5:21-22.

VI. Du skall inte begå äktenskapsbrott.

Här avses olika slags sexuella relationer utanför äktenskapets ram mellan man och kvinna. Och som regel även skilsmässa med omgifte. Jesus säger att även den som har ett orent begär bryter mot detta budord, Matt 5:27-28.

VII. Du skall inte stjäla. 

VIII. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Att inte hålla sig till sanningen i domstol, att i vardagslivet förtala och att ljuga, att tala nedsättande om sin nästa – allt sådant bryter mot detta bud.

IX. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 

X. Du skall inte ha begär till din nästas hustru … inte heller till … något annat som tillhör din nästa.

De två sista buden fördjupar och ger tyngd åt alla budorden. De handlar om begär och åtrå. Det är inte nog med att låta bli att stjäla eller begå äktenskapsbrott, Gud förbjuder även hjärtats lust därtill.

Ingen har förmåga att leva efter budorden, vare sig efter dess bokstav eller andemening. En människa kan visserligen göra mycket gott mot sina medmänniskor och med rätta bli uppskattad för allt det goda hon gör. Men inför Gud, som ser det vi inte ser och vet det vi inte vet, är nästan allt vi gör förorenat. Inför varandra kan vi kanske hålla måttet men inför Gud står vi alla på samma sida – de förlorades.

Det är Guds nåd som verkar när vi börjar förstå och känna att vi är syndare. Det är när vi möts av Guds ljus som vi inser och upplever att vi måste få förlåtelse för våra synder eftersom varje synd här på jorden först och främst är synd mot Gud, se Ps 51:6.

Nu är det inte många i dag som bryr sig om budorden eller tror på gudomliga lagar. Det är synden som gör oss likgiltiga. Och därför har också människan hamnat ljusår från sanningen och renheten. Människan tycker ofta om det som Gud avskyr. Jesus sa:

Det som är upphöjt i människors ögon är vidrigt inför Gud. Luk 16:15.

Ju längre bort från Gud människor vandrar ju mer kommer de att älska sådant som Gud hatar och fördömer.

– Jesus människokännaren – 

Med Jesus föddes en ny tid. Med honom förändrades mycket i världen. När det gäller Jesu förhållande till budorden lägger vi märke till att han på ett radikalt sätt ville lyfta fram budordens hela skärpa med dess djupa andliga innehåll. Genom att göra så ville han få oss att förstå att vi alla är svaga människor som inte ens kommer i närheten av att leva som Gud vill.

Jesus känner människan som ingen annan. Han känner de djupaste skikten i människans väsen. Därför kan han rakt på sak undervisa om var roten till det onda finns och ge klara besked om vad som är synd:

Det är vad som går ut ur människan som gör henne oren. För inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, liderlighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren. Mark 7:20-23.

Jesus säger här att det är synden i människans innersta som får henne att fela i tankar, ord och handlingar.

Med andra ord så syndar människan just därför att hon redan från startposition är en syndare. Vi blir inte syndare, vi är syndare.

Om vi prövar oss uppriktigt vet vi att det inte går en dag utan att vi kommer till korta både inför Gud och våra medmänniskor. Och när vi prövar oss själva ska vi vara medvetna om att det inte bara är det vi gör som kan vara synd, även det vi inte gör kan vara lika allvarligt. Vår underlåtenhet att göra det goda är en stor synd.

På grund av allt detta så är den tunga verkligheten denna: Guds väldiga vrede vilar tungt över varje oomvänd syndare, Joh 3:36.

– Guds vrede –

En i vår tid mycket vanlig vanföreställning om Gud är att han är kärleksfull och god och sen inte mycket mer. Men en sådan enkel och primitiv föreställning om Gud ger oss nu inte Bibeln.

Gud är också helig och rättfärdig. Och ständigt är det så att Guds vrede uppenbaras från himlen över allt ogudaktigt och orättfärdigt hos människor som stryper sanningen genom orättfärdighet. Rom 1:18.

Så länge jorden består kommer därför mänskligheten att hemsökas av Guds vredesdomar: Krig, pest, pandemier, svält, torka, översvämningar, tsunamis, jordbävningar, vulkanutbrott, orkaner och andra katastrofer.

Detta budskap om Gud möter oss i både Gamla och Nya Testamentet. Det är en vanföreställning att Bibeln skulle tala om två gudar: en god gud i Nya Testamentet och en ond gud i Gamla Testamentet. Nej, Bibeln talar om en Gud som för evigt är oföränderlig.

– Bibelns tydliga svar – 

Bibeln är en realistisk bok som inte skyggar för den iskalla hårda verkligheten. Det är en bok som helt öppet avslöjar de giftiga ingredienser som finns i denna kokande giftkittel som är vår värld.

Och vi har nu kunnat se att Bibeln ger oss ett tydligt svar på den fråga om Gud och världens ondska som öppnade det här kapitlet. Frågan brukar benämnas ”teodicéproblemet”. Men det existerar inget ”problem”, utan svaret finns i dessa fyra verkligheter:

* Människans ständiga avfall från Gud och hans ord.

* Syndens starka och destruktiva makt.

* Den ondes ständiga verksamhet.

* Guds vrede över en avfallen värld.

Detta har kännetecknat världens historia allt ifrån syndafallets dag. Och i dessa verkligheter ger Bibeln oss nycklar till en djupare förståelse av allt ont i världen.

Det här kapitlet har handlat om något nästan outhärdligt mörkt och deprimerande. Men som kristna vore det oärligt om vi inte skulle delge allt vad Bibeln lär utan bara välja ut det som är positivt och trevligt.

Det är nödvändigt att acceptera även den mörka och dystra delen av Bibelns budskap om vi rätt ska kunna förstå och uppskatta det ljusa glädjebudskap som vi ska berätta om i kapitel 6. Men dessförinnan ska vi berätta om historiens mest betydande person.


Kapitel 5

JESUS KRISTUS

Allt det vi kan ta eller se på har en början, ja, allt på jorden och i universum har en definitiv startpunkt.

Men så är det inte med Kristus. Det är omöjligt att förstå, men Bibeln lär att Kristus alltid har funnits till, Joh 17:5. Han har ingen början och inget slut. Han är som Fadern – från evighet till evighet.  

Jag Är, innan Abraham blev till (Joh 8:58) sa Jesus till folkets förundran. Och Abraham levde ca 2000 år före Kristus.

– Jesu unika födelse –

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son. Gal 4:4.

Sonen kom till jorden från himlen där han hade varit i evig gemenskap med Fadern.

Kristus kom på ett för världen gåtfullt och unikt sätt. Det brukar kallas ”jungfrufödelsen”. Det innebär att hans mor Maria blev gravid genom den helige Andes verk.

Med andra ord hade varken Maria eller Josef (hennes trolovade), eller någon annan man, någon som helst del i detta. Vi får en inblick i undret genom denna bibelvers:

Så här gick det till vid Jesu Kristi födelse: Maria, hans mor, var trolovad med Josef. Men innan de var tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. Matt 1:18

– Jesus som litet barn – 

Jesus föddes i ett härbärge någonstans i Betlehem. Dit hade Josef och Maria varit tvungna att bege sig på grund av en skattskrivning befalld av den romerska ockupationsmakten.

Det var också där vid Betlehems sluttningar som några herdar fick se himlen öppna sig och hur en oräknelig skara änglar prisade Gud för Frälsarens födelse, Luk 2:8-20.

Men andra makter var också verksamma. Ondskans makter förstod från början att den helige Gudasonen hade kommit och försökte genom den grymme Herodes (kung över Judeen) göra allt för att mörda honom.

Men genom änglars försorg kunde Josef och Maria fly med barnet Jesus till Egypten. Där stannade de som flyktingar ungefär två år. När Herodes hade dött begav sig familjen åter till Israel, där de bosatte sig i hemstaden Nasaret. Där växte Jesus sedan upp tillsammans med sin far och mor och sina syskon.

– Jesus som pojke – 

Det dröjde inte länge förrän folket förstod att det var något speciellt med Jesus. Redan vid tolv års ålder häpnade man över hans förstånd, Luk 2:41-52.

Men Bibeln är annars mycket tyst om Jesu liv fram till dess hans offentliga verksamhet började. Men dessförinnan umgicks han med sin familj och var lydig sina föräldrar. Säkert gick han som alla andra pojkar i skola och lärde sig där framför allt de heliga Skrifterna. Och vi läser att han gick i sin fars fotspår genom att arbeta som snickare, Luk 2:51-52, Mark 6:3.

– Jesus som man – 

Jesus var på ett sätt vanlig men samtidigt ovanlig. Under de cirka 33 år hans liv varade fick han känna av vad den här världen har att erbjuda, precis som vi andra. Vare sig hunger, törst, glädje, gråt, upprördhet eller smärta var främmande för honom.

Men till skillnad från oss alla andra var hela hans liv ett syndfritt och fullkomligt liv. Att ingen synd fanns i Jesu hjärta innebar att allt vad han tänkte, sa och gjorde var i överensstämmelse med Guds kärlek och helighet.

– Jesus bland folket –

… en soluppgång från höjden ska besöka oss, för att stråla över dem som sitter i mörker och dödsskugga … Luk 1:78-79.

När Jesus var omkring 30 år var tiden inne. Då började han sin offentliga verksamhet bland människorna, Luk 3:23. Den tiden varade tre eller fyra år. Och det är en alldeles speciell tid, utan någon motsvarighet i världshistorien. Det är om dessa år de fyra evangelierna i Nya Testamentet i huvudsak handlar om.

Jesu verksamhet bland människorna präglades av medlidsamhet och barmhärtighet. Allt han gjorde var kärleksgärningar till en plågad värld. Och ord och gärningar gick alltid hand i hand när det gäller Jesus. Hans budskap var så sammansmält med honom själv att han förkroppsligade sin egen lära.

Alla slags människor drogs till Jesus; utstötta och fattiga och sådana som på den tiden betraktades som speciellt syndiga, men också rika människor och personer i hög ställning. Jesus hade inget anseende till person utan spred sanning, ljus och kärlekens värme till alla som var öppna för honom och hans ord.

Men Jesus var inte vek och timid. Det som han inte kunde tåla och som väckte hans vrede var det religiösa hyckleriet som var utbrett. Han avskydde en gudstjänst och fromhet som inte kom från hjärtat och var sann. Han drog sig inte för att låta piskrappen vina i luften över de som profanerade det heliga, Joh 2:13-17, Matt 21:12-13. Och människors otro kunde ibland få honom upprörd och frustrerad, Matt 17:17.

– Jesu underverk –

Han gjorde många under och tecken, också sådana som ingen före eller efter honom har gjort. Han gick på vilda vågor ut till lärjungarna som befann sig i sjönöd. Han välsignade några få fiskar och bröd och det räckte då till tusentals hungriga människor. I en båt mitt ute på sjön stillade han en kraftig stormvind med några få ord. Han helade mängder av sjuka och befriade många som var plågade av onda och orena andar. Han reste upp döda.

Allt han har gjort är gott, sa folket om honom. Mark 7:37.

– Jesu undervisning – 

Jesus talade och undervisade som ingen annan. Bibeln säger mycket målande och träffande: allt folket hängde vid hans läppar och lyssnade. Luk 19:48.

I Jesus brann en eld att överallt förkunna: Jag måste förkunna evangeliet om Guds rike även för de andra städerna. Det är därför jag blivit utsänd. Luk 4:43.

Hans förkunnelse om Guds rike är outtömligt till sitt innehåll, likaså hans många liknelser, som är litterära pärlor. Han var Sanningen som med stor kraft förkunnade Sanningen, Joh 18:37.

De häpnade över hans lära, för han undervisade dem med auktoritet, och inte som de skriftlärda. Mark 1:22.

Men alla de oerhörda yttranden som rörde honom själv är det som förvånar mest. Fundera ett tag, vad är det för en person som kan tala om sig själv på detta sätt:

Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta ska flyta strömmar av levande vatten, som Skriften säger. Joh 7:37-38.

Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord har en domare över sig: ordet som jag har talat ska döma honom på den yttersta dagen. Joh 12:48.

Jag är livets bröd … Jag är världens ljus … Jag är dörren … Jag är den gode herden … Jag är vägen och sanningen och livet … Jag är den sanna vinstocken … Joh 6:35, 41, 48-51, 57-58, 8:12, 10:1-30, 14:6, 15:1-8. 

Ingen i världshistorien har gjort sådana anspråk som Jesus. Och i Nya Testamentet finns fler sådana exempel. Var och en som ställs inför sådana anspråk tvingas ta ställning.

Var han den han utgav sig för att vara, eller var han historiens största och mest framgångsrike lögnare? För den som tror att Jesu anspråk är sanna får det förstås livsavgörande följder.

Jesus är verkligen utmanande. Hans ord och handlingar spränger sönder alla naturlagar och ordningar i denna värld. I honom möter vi den himmelska världens väldiga krafter. Guds rike svepte fram i Jesu person och verksamhet.

Det var verkligen inte lite Jesus hann med under de få år han verkade på jorden. Slå upp de fyra evangelierna i Nya Testamentet och läs om honom. Du blir förvånad och kommer inte att kunna jämföra detta med något annat du läst, för det finns ingen i historien som kan liknas vid Jesus.

– Jesu lidande och död –

Det ofattbara är att Jesu liv slutade med ond bråd död. En bitter smärtsam väg var utstakad för honom. På den vägen mötte honom ångestens kval, förräderi, förödmjukelse, smädelse, misshandel, prygel och till slut korset, ett romerskt tortyrredskap som innebar en långsam och mycket plågsam död.

Folket kom alltså till slut att ropa mot den oskyldige som bara hade gjort gott: Korsfäst honom! Mark 15:11-15. Här möter vi den mänskliga ondskan i all sin nakenhet och driven till sin yttersta spets. Vi bevittnar mörkrets värld i konfrontation med honom som kom från ljusets värld och själv är Ljuset, Joh 3:19.

Resultatet av denna konfrontation blev att människan i blindhet och med raffinerad grymhet dödade den förkroppsligade kärleken.

Adam och Eva lydde inte Gud. Och flera tusen år senare, på Golgata, ser vi deras efterkommande gå ett steg till – de dödade Guds Son.

När Jesus hängde där övergiven på korset såg allt hopplöst ut för lärjungarna, ingen förstod någonting. De var nu bara missmodiga, rädda och förvirrade. Ändå hade Jesus flera gånger talat med dem om sin död och uppståndelse som sin egentliga uppgift här på jorden. Trots det hade de aldrig kunnat tänka sig ett sådant förnedrande slut för sin läromästare. De var ännu blinda, eftersom Jesu mission fortfarande var fördold för dem.

– Jesu uppståndelse –

Jesus, Guds Son, blev korsfäst och dödad, togs sedan ner från korset och lades i en grav. Men tre dagar därefter händer det som bara har hänt en gång i historien. Han som var död, fick åter liv, för att aldrig mera dö. Gud reste upp sin Son från döden. Det var omöjligt för döden att behålla honom som var själva Livet, Joh 11:25, 14:6, Apg 3:15.

Vid ett tillfälle ungefär 60 år efter uppståndelsen uppenbarade sig Jesus för sin lärjunge Johannes som då var fånge på en ö på grund av sin tro. Jesus mötte en skälvande apostel med ord strålande av hopp:

Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet och har Dödens och dödsrikets nycklar.  Upp 1:17-18.

Det är mycket i Bibeln som är svårt att förstå. Vi rör oss ofta i en andlig, övernaturlig och på många sätt gåtfull värld.

Men när vi beträder trons område får vi nya ögon och nytt sinne. Tron accepterar. Och tro i biblisk betydelse innebär en fast tillit och förtröstan till Gud och hans ord.

Jesu uppståndelse är en sådan händelse som intellektuellt varken kan begripas eller bevisas. Men vi tror på den därför att Gud ofta i sitt ord talar om den som ett fullbordat faktum.

Sedan kan väl ingen undgå att förvånas över den totala förändring som Jesu lärjungar genomgick efter att de mött den uppståndne. Från att ha varit dödsförskräckta lärjungar efter korsfästelsen, förvandlas de plötsligt till frimodiga förkunnare som fyllda av glädje börjar en världsvid mission och som villigt lider martyrdöden.

Kristendomen vilar på detta historiska fundament att Gud reste upp sin Son från de döda ur en grav i Jerusalem för snart tvåtusen år sedan. Vår övertygelse är att han uppstod och lever i all evighet.

– 40 dagar –

Efter sin kroppsliga uppståndelse visade sig Jesus flera gånger för sina apostlar. Vi läser att han visade sig för dem i 40 dagar och då undervisade dem, Apg 1:3, 10:40-41, 13:30-31. Mycket av den undervisningen kan vi i dag ta del av genom Nya Testamentet.

– Himmelsfärden –

Efter denna lärotid på lite över en månad tillsammans med apostlarna skedde det som vi kallar ”himmelsfärden”, Apg 1:6-11. Det var då Jesus togs upp till himlen för att åter vara hos sin Fader. Där är Jesus i dag.

– Vem var han? – 

Många svar har getts, men långt ifrån alla är grundade på Bibelns undervisning. En del talar om honom som vore han bara en profet, eller en stor karismatisk lärare och religionsstiftare, eller en betydande religiös reformator. Men sanningen är avsevärt mycket större. Kort ska vi se vad Nya Testamentet säger om Jesu person.

– Jesus är Messias/Kristus – 

Ordet Messias kommer från ett hebreiskt ord som betyder ”Den Smorde”. Profeter, präster och särskilt kungar smordes med olja inför sitt gudomliga ämbete. Den grekiska motsvarigheten av Messias är Kristus.

Enligt Nya Testamentet är det Jesus som är Kristus (Luk 2:11), dvs uppfyllelsen av alla Messiaslöftena i Gamla Testamentet.

Jesus var Messias, fast inte en sådan Messias som folket på Jesu tid i allmänhet hoppades på. Det vanliga var att judarna tänkte sig Messias som en mäktig politisk ledargestalt, med militära övertoner. Man väntade på en Messias som skulle befria folket från romarna och skapa ett mäktigt fredsrike.

Av den anledningen valde Jesus att ofta kalla sig Människosonen. Men för hans lärjungar tedde sig ändå gryningen allt klarare. Långsamt började de förstå att Jesus var den utlovade Messias.

Men det var först efter Jesu uppståndelse som hans lärjungar helt och fullt förstod att Jesus var den sanne Messias, en ödmjuk Messias som ville väl mot alla (inte bara mot Israels folk) och vars främsta uppgift var att lida och dö för hela människosläktet.

– Jesus är Guds Son – 

Det här är min Son, den Älskade, han är min glädje. Lyssna till honom. Matt 17:5

Dessa ord fick några av Jesu lärjungar höra när de var med honom uppe på ett högt berg. Det var Gud Fader som gav sitt vittnesbörd.

Att Jesus är Guds Son innebär att han inte bara är människa, utan också gudomlig och står i ett unikt förhållande till Fadern och att de delar samma väsen.

Läs mer om relationen mellan Fadern och Sonen i Joh 5:19-23.

– Jesus är Gud – 

Jesus säger: Jag och Fadern är ett. Joh 10:30.

Och: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Matt 28:18.

Och vem fylls inte av förundran inför dessa ord om Jesus:

För i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och osynliga, tronänglar och herravälden, härskare och makter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han Är före allting, och allt hålls samman i honom. Kol 1:16-17

Vem är han som är ett med Fadern och har all makt? Vem är han som är delaktig i skapelseverket och som uppehåller allt med liv och som existerar före allt annat?

Aposteln Johannes ger oss ett tydligt och rakt svar i en text där Jesus kallas ”Ordet”:

I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen har av Fadern. Och han var full av nåd och sanning … Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och vid Faderns sida, har gjort honom känd. Joh 1:1, 14, 18

Det är ett stort mysterium, men Jesus är ”sann Gud och sann människa”, som en klassisk formulering lyder.

Vi har nu läst om Jesu liv och identitet, och om hans död och uppståndelse. Men den fråga som blir alltmer påträngande är: Varför måste Jesus, Guds Son, komma till jorden för att lida, dö, och uppstå? Det ska vi låta Bibeln få svara på nu.


Kapitel 6

FRED MED GUD

Kapitel 4 var som en mörk och kall natt som handlade om synd och Guds vrede. Men nu ska morgonen gry, värmen komma och fåglarna äntligen börja sjunga, för nu ska vi se på Guds svar till världen – evangelium och försoning.

Evangelium betyder ”ett gott budskap”, för det handlar om försoningen, och försoningen är den ovärderliga skatt som kommit världen till del i och genom Jesu död och uppståndelse.

– Det är fullbordat –

Bibeln innehåller många texter om försoningen. Vi ska börja med ett ord av Jesus som leder oss rätt in i försoningens hjärta.

Bara sekunder före sin död ropade Jesus med hög röst något mycket märkligt. Mitt i detta mörker där tre kors var uppresta hördes ord av Jesus som är nästan chockerande:

Det är fullbordat. Joh 19:30.

De orden har ett oändligt djup och innehåll som ingen människa kan fånga.

Det som fullbordades på korset var en gudomlig evig plan som förverkligades i historien.

Kristi död var verkligen inget tragiskt misstag då en god man under olyckliga omständigheter blev oskyldigt dömd och straffad. Nej, det var en förutbestämd plan av Gud för att rädda världen. En plan före världens skapelse.

– Jesajas profetia – 

Det ligger en djup gudomlig vishet fördold i det som skedde på Golgota (en plats som låg strax utanför Jerusalem) för ungefär 2000 år sedan. Bibeln kan öppna våra ögon och låta oss se en glimt av allt det som egentligen inträffade. Vi ska först se på en text från Gamla Testamentet:

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas … Jes 53:4-7 (SFB).

Denna fantastiska förutsägelse skrevs omkring 700 år före Jesu födelse. Gud uppenbarar genom profeten Jesaja vad som skulle ske genom denne person som man långt senare förstod avsåg Jesus Kristus.

– Nya Testamentets vittnesbörd –

Det är Nya Testamentet som framför allt ger oss försoningens innebörd. Därför ska vi nu läsa några texter därifrån. Vi bör ta oss tid och låta orden sjunka in i våra hjärtan. Det första citatet är från Jesus:

Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Mark 10:45

För även Kristus led en gång för synder. En rättfärdig led i orättfärdigas ställe, för att leda er till Gud. 1 Petr 3:18

Kristus friköpte oss från lagens förbannelse när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Under förbannelse är var och en som är upphängd på trä. Gal 3:13

Han har befriat oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom har vi friköpts, vi har syndernas förlåtelse. Kol 1:13-14

Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. 2 Kor 5:19

Han som inte visste av synd gjorde Gud i vårt ställe till synd, så att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom.  2 Kor 5:21

Men Gud visar sin kärlek till oss så här: Kristus dog i vårt ställe medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, ska vi genom honom så mycket säkrare bli frälsta från Guds vrede. Rom 5:8-9 

Texterna vi nu läst innehåller flera ord som är främmande för de flesta i dag – ”friköpta”, ”lagens förbannelse”, ”stå rättfärdiga”, ”försoning” m.m.

Vi ska inte här fördjupa oss i dessa bibliska begrepp. Men försiktigt kan vi säga att vad uttrycken på olika sätt och djupast handlar om är detta enkla: Kristi försoning ger oss fred med Gud.

Gud och människa möts i en kärleksfull relation genom Jesus Kristus, försonaren.

– Jesus offerlammet –

En nyckel till förståelse vad försoning handlar om är den undervisning om offer som förekommer i Gamla Testamentet och som även Nya Testamentet spinner vidare på. Om vi tydligt vill förstå Jesu gärning är det en fördel att känna till lite vad Bibeln undervisar om offer.

Under gamla förbundets tid hade Gud förordnat med olika slag av offer. Och främst var det när man hade syndat som det var viktigt att offer förrättades. Och översteprästen, den högste andlige ledaren och folkets representant, hade som sin viktigaste uppgift att en gång om året frambära offer till soning för hela folkets synd och skuld, 3 Mos 16.

Genom dessa synd- och skuldoffer sonades synderna inför Gud. Lite förenklat så var gången så här:

* Gud och trons människa levde i harmoni.

* Men när hon syndade och bröt mot Guds lag väcktes Guds vrede.

* Syndaren kunde då söka försoning genom att offra i tro.

* Gud lät då sin vrede drabba det oskyldiga och felfria offret istället för syndaren.

* Därigenom blev försoning upprättad och åter rådde fred och kärlek mellan Gud och människa.

Gud ville med skuld- och syndoffren som vi läser om i Gamla Testamentet visa hur allvarligt han ser på synden, och även visa att soning måste ske för att inte syndaren för alltid ska förbli kvar under vreden.

En oskyldig måste träda in i de skyldigas ställe och ge sitt blod för att fred och vänskap på nytt ska kunna gälla mellan Gud och människa.

Men enligt Nya Testamentet var alla dessa offer av tidsbestämd karaktär. De var endast en skuggbild av det som Gud hade bestämt skulle bli en verklighet i och genom Jesus. Jesus skulle bli det offerlamm som Gud, inte människan, skulle frambära.

Allt det som i Gamla Testamentet står om offer är ämnat att peka fram mot det fullkomliga offer som Gud från begynnelsen hade bestämt – Jesus Kristus.

Jesus var enligt Johannes Döparen Guds lamm, som tar bort världens synd. Joh 1:29

Och Paulus kunde skriva: vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. 1 Kor 5:7

Och i himlen hyllas Jesus i evighet för allt vad han, det slaktade Lammet, har utfört för mänskligheten, Upp 5:9-12.

En orsak till varför Jesus måste dö är alltså att Guds rättvisa och rättfärdighet kräver det. Någon måste betala skulden för oss. Någon måste ta straffet istället för oss, Rom 3:25-26.

Försoningens effekter är verkligen mångfaldiga. Vi ska kort beröra tre följder av Jesu försoning som vi delvis redan omnämnt:

– Jesus sonade världens synder –

Det var nödvändigt att avlägsna synden så att människan skulle kunna befrias från dess bojor och vinnas för Gud. Och just detta inträffade genom Jesu försoning:

Han är den som avvänt Guds vrede och tagit våra synder, och inte bara våra utan även hela världens. 1 Joh 2:2 

Han själv bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi, döda från synderna, ska leva för rättfärdigheten. Genom hans sår blev ni botade. 1 Petr 2:24

– Jesus besegrade den onde –

Inte bara synden besegrades genom Jesu försoning. Även mörkrets makt. Onda makter plågar världen på grund av människans synd. Men genom Jesu försoning krossades huvudet på ondskans orm och Satan blev besegrad.

Djävulen fortsätter att kämpa mot det goda och mot människan, men han är dödligt sårad och vet att hans tid är kort.

Djävulen har syndat från begynnelsen. Orsaken till att Guds Son uppenbarades var att han skulle utplåna djävulens gärningar. 1 Joh 3:8

– Jesus besegrade döden – 

Genom Jesu försoning är också dödens udd bruten och den troende behöver därför inte längre vara rädd för döden, 1 Kor 15:54-57. Fortfarande rusar döden fram varje dag över alla jordens länder och städer och byar. Men för den som har kommit in i trons värld, där Kristus är Herre och Kung, finns vetskapen att ingenting kan skilja oss från Kristus, inte ens när döden knackar på vår dörr.

När liemannen svingar sin lie mot oss troende är vi som närmast Kristus och paradisets port. Detta har skett på grund av Jesu försoning, Bibeln säger:

Han har utplånat döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangeliet. 2 Tim 1:10.

– Kärlekens Gud –

Bibeln vittnar ganska ofta om att Gud är kärlek. Kärlek är hans väsen. Kärleken är inte utanför Gud eller skapad av honom utan han är kärleken. All sann och ren kärlek har sin källa i Gud.

Vi har sett hur Gud handlade med den i synd fallna mänskligheten. Han lät inte människosläktet bli straffad för evig tid. Fast ingen skulle kunna träda fram och anklaga Gud för att vara orättvis om han hade gjort det. Men nej, bibeltexterna talar ett annat språk, ett nådens och kärlekens språk.

Det är obegripligt, men en orsak till Jesu brutala soningsdöd på korset är alltså Guds kärlek. Guds älskande hjärta pulserade fram försoningen:

För så här älskade Gud världen: Han gav sin ende Son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud sände nämligen inte sin Son till världen för att fördöma världen utan för att världen skulle frälsas genom honom. Joh 3:16-17.

Av kärlek till en förlorad värld sände Gud sin Son till oss i dödens mörker för att leda oss till livets ljus. Kristi försoning öppnade en väg för varje människa till gemenskap med kärlekens Gud.

Det är på grund av Jesu försoning vi inte längre behöver vara rädda för Guds vrede. Vi kan nu känna trygghet i att Gud älskar oss från den stund evangelium och försoningen blir en verklighet i våra liv.

– Det var för dig – 

Vi har nu smakat lite på försoningens mysterium och på frukterna av Jesu lidande, död och uppståndelse. Och vi har kunnat se att försoningen har kosmiska dimensioner, hela världen är omfamnad av försoningens armar. Men i världen också varje enskild individ, försoningen angår dig och mig.

De mäktigaste ord och kanske de mest gåtfullaste ord som någonsin har uttalats är Jesu ord: Det är fullbordat. Joh 19:30

Dessa ord skakade om och förändrade hela världen. Det beror på att de uttalades av en speciell man under en speciell tidpunkt och på en speciell plats (korset) och i ett speciellt sammanhang.

Men en fråga som nu hänger i luften och väntar på svar är denna: Hur ska en människa få del av Jesu försoning? Eller mera rakt på sak: Hur blir en människa frälst? Det ska vi berätta nu.


Kapitel 7

FRÄLSNING OCH TRO

Om inte Gud först verkar och kallar och vidrör hjärtat kan en människa aldrig finna frälsningens väg. Jesus sa:

Alla som Fadern ger mig kommer till mig … Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom. Joh 6:37, 44.

Gud vill alla människors frälsning, och ett möte med evangeliets budskap – i någon form – kan alltid ses som en Guds kallelse.

Gud kallar, men Bibeln uppmanar också varje människa, att inte vara trotsig eller likgiltig utan bejaka Guds kallelse genom att ta emot frälsning och försoning. De som gör det och kommer till tro på Jesus Kristus tillhör dem som före skapelsen är utvalda av Gud. De är det nya förbundets folk, Guds eget folk, Ef 1:14, Tit 2:14, 1 Petr 2:9.

– Om frälsning – 

Ordet frälsning är ett laddat och innehållsrikt ord. Att bli räddad och frälst är det viktigaste för en människa under den korta tid hon lever på jorden.

Jesus säger: För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Matt 16:26.

Vi ska tydliggöra vad Guds frälsning innebär. För den människa som blir räddad och försonad genom Jesus sker bl.a. följande:

* Hon blir här och nu och för all evighet räddad från Guds vrede,

* från ondskans mörka makter,

* från syndens bojor,

* från det eviga helvetet och eldsjön.

* Hon blir här och nu och för all evighet räddad till ett liv med Gud som präglas av Hans kärlek och nåd,

* till tryggheten och glädjen i att vara ett Guds barn,

* till kunskapen om sanningen,

* till paradiset och det eviga livet i himlen.

Vi ska se på Bibelns svar hur vi personligen får del av denna frälsning. Men först ska vi se på en sliten och bred väg som inte leder dit.

En vanlig tanke är att allt nog är väl om man bara jämt försöker att vara en god människa. Kanske man dessutom går till kyrkan någon gång. Sådant är förstås bra, men det är möjligt att leva ett religiöst liv och ändå missa det väsentligaste. Så är det för en del i dag och så var det även på Jesu tid.

– Fariseer och skriftlärda – 

På Jesu tid fanns ett strängt religiöst parti som hette fariseer. Där fanns också de skriftlärda som var lärare och undervisade i de heliga skrifterna. Dessa människor hade en orubblig och självklar tro på Gud. En tro som de burit med sig sedan barndomen.

De visste vad som stod i skrifterna och kunde rabbla stora stycken utantill. De bad regelbundet. De gav pengar till behövande och utförde andra goda gärningar. De ville väl och strävade med all kraft att göra det goda. De menade att om de tog Guds alla bud på allvar och verkligen försökte leva efter dem så skulle de också därmed glädja Gud.

Men trots allt detta var många fjärran från frälsningen, och Jesus gick ofta till hårt angrepp mot just dem (Matt 23). Varför? Jo, därför att de försökte vinna frälsning genom att förlita sig på sin egen fromhet.

De varken kunde eller ville se sig som syndare i behov av en Frälsare. De tyckte sig vara goda nog genom all den religiösa aktivitet de levde i. De kunde därför inte acceptera Jesus som ville att människorna först och främst skulle vända sina hjärtan till honom.

Jesus blev för dem ett hot mot den frälsningens väg som de själva hade skapat. Jesus sa till judarna:

Studera Skrifterna, eftersom ni menar att ni i dem har evigt liv. De vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv. Joh 5:39-40

Trots de skriftlärdas intensiva studier i Gamla Testamentets skrifter blev Jesus till anstöt för många av dem. Varken de eller fariseerna begrep sig på Jesus. De såg inte vem han var. Och inte förstod de heller varför han hade kommit. Istället mötte Jesus hat från många av dem, och ett mörkt dödshot från dessa extremt religiösa människor kom att ligga över Jesus.

– Vi kan inte frälsa oss själva –

Det är omöjligt för en människa att prestera något inför Gud som skulle blidka honom så att han gav förlåtelse och evigt liv. Ingen kan med egen förmåga förtjäna frälsningen. Vore det möjligt skulle Jesus bli överflödig. Inte behöver vi Jesus om vi själva kan vara starka, präktiga och fromma nog. Aposteln Paulus uttrycker det så här:

Jag förkastar inte Guds nåd, för om rättfärdighet kommer genom lagen, då dog Kristus förgäves. Gal 2:21

Med andra ord: om det är så att vi av egen kraft kan leva ett from liv och på det sättet bli älskade av Gud, då dog Kristus förgäves och ingen försoning behövs och Guds nåd blir något tomt och värdelöst.

Ett religiöst liv utan Jesus Kristus Frälsaren, hur fromt det än ter sig, kommer alltid att representera den breda väg som leder bort från Gud.

– Tron –

Då ska vi nu äntligen se på den frälsningens väg som Bibeln med fetstil målar upp för oss.

Det vi då först måste få kunskap om är att Bibeln med kraft slår fast att frälsningen är en gåva från Gud. Denna gåva är av nåd. På grund av vår synd och skuld förtjänar ingen av oss något annat än evig fördömelse av en helig Gud. Men nåd betyder att Gud skänker oss goda gåvor utan att vi förtjänar det.

Sedan behöver vi veta att vi får del av denna nådens gåva genom att helt enkelt ta emot den.

Detta sker genom tron på Jesus Kristus.

Tron aktiverar försoningen för oss. Tron på Jesus leder oss in i Guds famn. Tron innebär att Gud tar emot oss och omsluter oss i sin famn med varm kärlek och nåd. Och där är vi tryggt inneslutna så länge vi lever i tron – älskade med evig kärlek.

Bibeln är kristallklar: Tron på Kristus är vägen som Gud har utstakat för oss människor. Gång på gång förmedlar Bibeln trons väg som människans enda räddning. Några exempel:

Den som tror på honom är inte fördömd. Men den som inte tror är redan fördömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn. Joh 3:18

Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. Joh 3:36

Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro har vi fred med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Rom 5:1

Men vi vet att en människa inte är rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus. Därför har även vi satt vår tro till Kristus Jesus för att vi ska förklaras rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar, för genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Gal 2:16

Folkmassorna frågade Jesus:

Vad ska vi göra för att utföra Guds gärningar? Jesus svarade: Detta är Guds gärning, att ni tror på honom som han har sänt. Joh 6:28-29

Gud har inte gjort det krångligt för oss och han kräver inte några svåra och tunga prestationer från vår sida innan han kan godta oss:

För av nåden är ni frälsta genom tro. Det är inte av er själva, det är Guds gåva, inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig. Ef 2:8-9

Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. Joh 1:12

Om du bekänner med din mun att Jesus är Herre och tror i ditt hjärta att Gud reste honom upp från de döda, ska du bli frälst. För med hjärtat tror man och är rättfärdig, och med munnen bekänner man och är frälst. Rom 10:9-10

Några bibelställen ovan säger att vi ”förklarats rättfärdiga” genom tron på Jesus Kristus. Med det menas inte att vi genom tron blivit förvandlade till färdiga eller fullkomliga människor. Men det betyder att vi trots våra brister och felsteg alltid betraktas av Gud som frikända och ställda i ett rätt och gott förhållande till Honom. Så är det från det ögonblick vi lever i tron på Frälsaren.

Bildspråk har alltid brister, men tänk dig en brottsling som får höra av domaren: ”Du är skyldig och ska enligt lagen dömas till döden. Men jag förklarar dig härmed icke-skyldig eftersom en annan har tagit ditt straff.” Och i förundran tar den dödsdömde emot detta glädjebud i tro och förtröstan. Sedan kramar de alla i kärlek om varandra – domaren, den frikände, och han som frivilligt hade tagit straffet.

Det är ungefär ett sådant juridiskt förlopp som ligger bakom Bibelns ord ”förklarad rättfärdig”.

– Den sanna tron –

När Bibeln talar om tro är det inte något oklart eller diffust som menas. Inte heller är det ett antagande i stil med ”Jag tror att det blir regn i morgon”.

Nej, tro i biblisk mening betyder förtröstan, tillit och övertygelse.

Och när en människa tror på Jesus Kristus så innebär det alltid följande enligt Nya Testamentet:

1. Att tro på den Jesus som Nya Testamentet beskriver: Jesus som Herre, Guds Son och världens Frälsare.

2. Att tro på den försoning som Jesus åstadkom genom sin död och uppståndelse.

 – Kristus och Budorden – 

Men hur blir det då med budorden om allt bara handlar om tron? Svaret blir att det är endast tron på Jesus Kristus som ger oss frälsning, inte några kravfyllda budord.

Men när vi väl kommit till tro vill Gud att vi ska leva efter hans vilja. Också budorden får då en given plats i våra liv. Guds bud och undervisning blir vår glädje. De är goda och heliga bud som vi alltid ska sträva att leva efter. Gud vill se vårt liv överflöda av goda gärningar, Kol 1:10, Tit 2:14, 3:8, 14, Hebr 10:24.

Men utan tron blir allt fel. Hur smyckad en livsväg än är av goda kärleksgärningar, så gläder det inte Gud om Kristus samtidigt lämnas utanför.

Från Guds sida är det redan klart. Kristus har gjort allt och det finns ingenting som människan kan göra, förutom att tro på Guds nåd i Jesus Kristus.

– Dopet –

I Bibeln ser vi att dop och tro är intimt sammanflätade med varandra. Där det talas om dop är alltid tron närvarande. Det är därför självklart att i budskapet om tron även inkludera dopets viktiga betydelse.

Dopet är en symbolhandling, men inte bara det, något sker också i dopet. De punkter som följer visar lite av Bibelns undervisning:

* Vi bekänner genom dopet att vi är Kristi lärjungar och tillhör hans församling.

* Vi blir döpta till Kristus, och invigs därmed till att tjäna honom.

* Dopet leder oss från död till liv. Vi så att säga ”begravs” i dopets vatten och ”uppstår” till ett nytt liv.

* Dopet innebär en verklig men ofattbar förening med Kristus i hans död och uppståndelse.

* Dopet i förening med tron skänker oss syndernas förlåtelse och ger oss den helige Ande.

När vi läser texter i Nya Testamentet om dopet så förstår vi varför Jesus – strax innan han lämnade lärjungarna – var så angelägen att tala om också dopets betydelse, Matt 28:18-19. Dopet är alltså något mycket väsentligt och bör ske i så nära anslutning till tro och omvändelse som möjligt.

Så här kraftfullt förkunnade aposteln Petrus om dopet när han talade inför en stor folkskara:

Vänd om och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. Då ska ni få den helige Ande som gåva. För löftet gäller er och era barn och alla dem i fjärran, så många som Herren vår Gud kallar. Apg 2:38-39

– Jesus är enda vägen –

Det är frånstötande för många, men Bibeln ryggar aldrig från den verkligheten att Jesus Kristus är den enda vägen som leder till vår Skapare och Gud.

Många kan nu inte acceptera ett sådant exklusivt anspråk. Och i världen möter oss sekter och kulter som ropar ut olika ”sanningar” man tror sig funnit.

Och andra förkunnar falskt att världsreligionerna kristendomen, judendom och islam dyrkar samme gud. Andra hamnar ännu mer vilse och förkunnar att alla religioner leder till samma gud och samma slutmål.

På samma sätt som ormen lockade Adam och Eva bort från Guds ord försöker han förleda och förvirra också i dag, och det i många skepnader.

Jesus såg vad som skulle komma och visste att det gällde människors eviga väl och därför varnade han:

Se till att ingen vilseleder er … För falska kristusgestalter och falska profeter ska träda fram och utföra stora tecken och under för att om möjligt vilseleda även de utvalda. Matt 24:4, 24

Lärjungen Tomas frågade en gång Jesus om var vägen till Gud och himlen gick. Jesus svarade med klarspråk och med ord som ingen annan vågat ta i sin mun:

Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Joh 14:6.

Apostlarna förde vidare samma budskap:

Och frälsningen finns inte hos någon annan. För det finns inget annat namn under himlen som getts åt människor genom vilket vi måste bli frälsta. Apg 4:12. Se även 1 Tim 2:5.

De här orden krossar den i vår tid populära uppfattningen att ”var och en blir salig på sin tro”. Nej, det finns bara en väg som skänker oss gudomlig salighet nu och himlens salighet sedan. Och den vägen heter Jesus Kristus.

– En bön –

Nu har vi läst om evangelium, försoningens budskap och trons väg. Varje människa som möts av det budskapet blir ställd inför ett val.

Också du som nu läser detta ställs inför ett val. Om du vill, får du komma sådan du är till Gud. Du måste inte först göra om dig. Anden vill bära dig till Guds hjärta. Jesus Kristus vill bli din gode herde. Vänd dig till Frälsaren och du kommer in i Guds kärlek.

Den här bönen vill vara till hjälp för dig om du har svårt att själv formulera en bön. Läs först igenom den så att du förstår den, och be sedan med ditt hjärta.

Jag tackar dig Jesus Kristus för att du dog och uppstod för min skull. Jag bekänner mina synder inför dig och vill ta emot förlåtelsen. Tack Gud min Fader att jag nu får vara älskad av Dig. Tack för det eviga livets gåva. Och tack att Du nu bor i mig genom den helige Ande och är med mig alla dagar, Amen. 

Har du bett med ett uppriktigt hjärta kan du från denna stund frimodigt bekänna att du tillhör Gud.

Detta första trevande steg i tro och bön innebär att du kommer in på livets väg. Men en väg är gjord för att gå på. Trons nya liv förutsätter ständig vandring. Vad det nya livet med Gud innebär ska vi nu titta på.


Kapitel 8

LIVET MED GUD

 – Omvändelse –

Den som tar steget till tro på Jesus Kristus blir genom Guds Ande ”född på nytt”, som Jesus säger, Joh 3:1-8.

Eller som aposteln Paulus uttrycker det:  

Om någon därför är i Kristus är han en ny skapelse, 2 Kor 5:17.

Det handlar om att kliva av från mörkrets breda väg som leder till förtappelsen och gå in genom frälsningens port till den smala väg som leder till himlen. Har du gjort det har du blivit omvänd.

Genom tro och omvändelse står du nu på livets väg och ska börja vandra. Du är som ett litet barn, men du går inte ensam. Den gode Fadern är nu dig alltid nära och ser till ditt bästa. Jesus är nu din broder och din herde som leder och beskyddar dig. Du har nu del av den helige Ande som ger dig styrka.

– ”Förbli i mig” – 

Livet med Gud handlar om vår tillväxt, mognad och om att bära god frukt. I Nya Testamentet kan det nya livet med Gud uttryckas på flera sätt. Vi ska här utgå från Jesu liknelse om vinstocken. Jesus sa:

Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom bär han rikligt med frukt, för utan mig kan ni inte göra någonting. Joh 15:4-5.

Vi ska nu se lite närmare på vad det innebär att ”förbli i Kristus”.

– Församlingsgemenskap – 

Den som förblir i Kristus tillhör hans församling. Guds församling utgörs inte av kyrkobyggnader, medlemskort och matriklar.

Församlingen är en gemenskap av omvända människor. Det är en familj där gudstjänsten är det centrala och där alla har tro, hopp och kärlek som ledstjärnor.

Det är genom tron på Jesus Kristus som Gud inlemmar oss i sin församling.

Vi behöver gemenskap med Guds folk på den ort där vi bor. Tiden är ond och vi är ofta i behov av varandras förböner, omsorger och uppmuntran.

Dessutom har varje troende en uppgift att fylla i församlingen. Vi ska därför tjäna varandra med de Andens gåvor som Gud har gett till församlingen, 1 Kor 12, Rom 12:4-8.

En äkta trosgemenskap finns där människor bekänner sig till Fadern och Sonen och Anden, tror på Bibeln som Guds trovärdiga ord, och som i lära och liv försöker rätta sig efter den.

– Nattvarden –

Att förbli i Kristus innebär också att ta del av nattvarden, som är något av gudstjänstens hjärta. Som det nya förbundets folk behöver vi ofta samlas kring den heliga nattvarden som Jesus instiftade, Matt 26:26-30.

Vid denna stund får vi del av Jesus Kristus genom brödet och vinet. Och varje gång vi tar del av Kristi kropp och blod påminner vi varandra om – och proklamerar – försoningens verklighet, Jesu offerdöd, 1 Kor 11:23-34.

Och där Kristus är, där finns syndernas förlåtelse, och där förlåtelse är, där finns flödande tacksägelse. Vi tackar därför Gud under nattvardens högtid för Kristi död som skedde en gång för alla och som ständigt ger oss liv. I nattvarden möter oss det som är konkret och närvarande tillsammans med mysteriet och det oåtkomliga.

– Bibelläsning – 

Genom att förbli i Kristus blir frukten kärlek till de heliga skrifterna. Låt Kristi ord bo inom er i överflöd. Kol 3:16

Det är först när en människa blir troende och får del av Anden som möjlighet finns att rätt tillägna sig Bibelns budskap, 1 Kor 2:14, Luk 24:45.

Bibelordet öppnar porten till en ny värld. Helt nya vidder och landskap öppnas. För oss troende är det naturligt och självklart att ta reda på hur denna nya värld är ordnad och se vilka regler och friheter som där gäller.

Det bästa rådet är att börja med att läsa igenom Nya Testamentet några gånger innan man fördjupar sig i Gamla Testamentet. Därtill bör vi regelbundet komma samman för att lyssna till män som undervisar från Guds ord.

Var säker på att mängder av upptäckter kommer att göras. En helt ny världsbild och människosyn kommer att ta form. Nya tankar och begrepp kommer att forma sinnets värld.

Att förbli i Jesus genom Skrifterna innebär att vi dricker ur vishetens källa eftersom Bibeln säger om Jesus: I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. Kol 2:3

Jesus säger: Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig. Joh 14:21

Ett annat skäl till bibelstudier är att vi då lättare kan avslöja felaktiga läror. När irrläran kommer och knackar på församlingens dörr – eller om den redan finns i gemenskapens mitt – då behöver vi kunskap i Skriften. Bibeln uppmanar oss ofta och kraftigt att slå vakt om sanningen och läran.

– Bönen – 

Att förbli i Kristus innebär också att en ny och levande relation har uppstått. Gemenskap med Gud innebär tro, kunskap och lydnad. Men allt blir lätt kyla om där inte finns en nära gemenskap. Och det som främst skapar en sådan relation är samtal. Och bön är samtal med Gud.

Det finns en oerhörd makt och kraft i bönen, och det beror förstås på att det är till allmaktens Gud som bönen riktas. Bön kan därför sätta väldiga krafter i rörelse. Men det ligger ingen maskinell automatik i bönen. Varken ”rätt tro” eller speciella formuleringar gör att Gud svarar på bön.

Men det är tryggt att veta att Gud känner vårt hjärta och svarar uteslutande på grund av nåd och kärlek. Och långt ifrån alltid ger Gud oss det svar som vi kanske önskat. Men på något sätt svarar Gud alltid den som ber uppriktigt.

När vi ber har vi del av stora löften. Till exempel detta av aposteln Petrus: Kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er. 1 Petr 5:7

Ett vanligt slags bekymmer kan vara fysisk eller psykisk ohälsa. Men när vi blir sjuka till kropp eller själ får vi vända oss till Gud, lägga fram våra önskningar och bekymmer, och be att Guds vilja sker.

Vi kan då genast få uppleva Guds helande krafter. Eller så dröjer helandet innan Gud helt eller delvis gör oss friska, ofta med hjälp av läkare/mediciner eller själavårdare som Gud använder i sin tjänst. Eller kanske Gud av skäl som för oss är dolda dröjer med helandet tills vi inträder i fullkomlighetens värld.

Vad än Gud gör med oss och när han än gör det och hur han än gör det – Gud förblir god och trofast.

Gud vet vad som är bäst för oss och därför ska vår bön alltid präglas av ödmjukhet, tillit och tacksamhet.

Under sin tid på jorden bad Jesus ofta till sin Fader. Och i sin undervisning tog han inte sällan upp bönens betydelse och lade då vikt vid både den enskilda och den gemensamma bönen.

Enkelt och rakt på sak sa Jesus: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, då blir det ert, Mark 11:24.

Det här är ett löfte som vi gärna vill utgå ifrån. Och det får vi göra. Men i all bibelförståelse gäller det att vara sund i tron och ta hänsyn till allt vad Bibeln lär, i detta fall om bön.

Till alla de som vill missbruka Jesu ord säger Bibeln: Ni ber men får inget eftersom ni ber galet, för att slösa bort allt på njutningar. Jak 4:3.

Jesus själv har för alla tider gett oss ett mönsterexempel på hur vi bör be i den text som finns i Matt 6:5-15.

– Att vara vittnen –

Genom att förbli i Kristus blir vi vittnen för honom. Det är naturligt att den som blivit ryckt undan elden själv vill vara med och rädda andra bort från eldens hotande lågor. Och den som fått del av Guds goda gåvor önskar också att andra ska få del av dem. Det är därför naturligt att Guds folk har en önskan att föra ut frälsningens budskap till en vilsen mänsklighet.

Livet med Gud är inte bara något personligt, en privatsak som vi ska hålla för oss själva.

Evangelisation och mission har alltid som främsta mål att nå människor med evangeliets frälsande budskap. Men det kan också innebära politiskt arbete för vissa, och givetvis kan det även innebära sociala insatser om folk lider nöd.

Inför Gud har vi främst ansvar för den stad och det land där vi bor. Men med förböner och gåvor vill vi också stödja den världsvida missionen. Särskilt behöver vi bistå de som har en längtan av att missionera i andra länder.

Sedan bör vi vara medvetna om att Bibeln ingenstans ger något löfte om att stora skaror kommer att omvända sig. Men vi ska vittna om evangeliet oavsett om det blir många eller ingen alls som kommer till tro. Och skulle någon komma till tro beror det aldrig på oss utan på Guds verkande nåd, 1 Kor 3:6-7, Apg 11:21-23, 18:27.

Efter sin uppståndelse gav Jesus sin missionsbefallning till sina lärjungar. Hans ord har giltighet också för de som i dag vill följa honom:

Då trädde Jesus fram och talade till dem. Han sa: ˮJag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lär dem att hålla allt vad jag befallt er. Och kom ihåg, jag är med er alla dagar intill tidsålderns slut. Matt 28:18-20

– Helgelse –

Genom att förbli i Kristus vill vi leva ett liv som gläder Gud. Att leva så är helgelse. De troende kallas ofta i Bibeln för de heliga. Med det menas att Gud har fört oss ut ur ett mörkt sammanhang och in i en nära relation med honom själv. Vi tillhör nu Gud och hans rike och inte denna världen. Det är därför vi är heliga.

Men vi som är heliga är också kallade att leva ett helgat och rättfärdigt liv, för en tro som inte får moraliska och etiska följder är en död tro. Därför uppmanas vi i Bibeln att arbeta på vår frälsning, ett arbete som i Bibeln kallas för helgelse.

Det pågår i den troende en ständig process då Gud genom sin Ande verkar det goda i oss. Utan Guds nåd och Andens hjälp kan vi inte vandra ett enda steg på helgelsens väg.

I Nya Testamentet möter vi överallt moraliska uppmaningar som vi är kallade att följa. Rent allmänt ska vi undvika allt sådant i världen som kan påverka vår gudsrelation negativt och riskera att bedröva Guds helige Ande som bor i oss, Ef 4:30.

– Församlingsdisciplin –

Det är allvarligt när någon som är med i församlingsgemenskapen lever i synd utan att visa någon ånger eller vilja till omvändelse. Församlingens ledare har då ansvaret att vidta lämpliga åtgärder.

En gräsmatta som inte rensas från ogräs kvävs snart. Och ett fruktträd som inte beskärs ger allt mindre frukt.

På samma sätt måste församlingen rensas och beskäras ibland för att bevara sig frisk och för att om möjligt få de fallna att inse sin situation så att de på nytt kan komma upp på Guds väg.

Men vi ska vara medvetna om att vargar i fårakläder, judasförrädare och skenheliga, kommer alltid att finnas mitt ibland trons folk.

– Kärlek –

Om grenen förblir i kärlekens träd – Kristus, blir också frukten kärlek till Gud och vår nästa. Så som Jesus har älskat oss är vi kallade att älska varandra. Och Jesu kärlek var förlåtande, utgivande och tjänande.

En kärlekfull tanke, ett kärleksfullt ord, en handling utförd i kärlek. Sådant gläder Gud mer än något annat som sker under solen. Det finns inget större ett Guds barn kan göra än att sprida kärlekens doft omkring sig.

Läs gärna det välkända och vackra stycket i 1 Kor 13 som brukar kallas ”kärlekens lovsång”.

Gud ger oss olika slag av nådegåvor men kärleken är störst, och endast kärlekens egenskaper har en evig varaktighet, för Gud är kärlek!

Vi kan vara med i trons gemenskap, i nattvarden, i bönen, i evangelisationen, och vara starka i vår bibeltro, men om inte kärlekens ton kan uppfattas i allt vi gör då har vi ännu inte mognat som kristna.

Aposteln Jakob säger: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Kan den tron frälsa någon? Jak 2:14

Jesus nämnde följande bud som de viktigaste: Älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd och med hela din kraft.  Därnäst kommer: Älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa. Mark 12:30-31.

Och lyssna till de klassiska orden av Jesus som också kan ses som en slags sammanfattning på hela lagen i Gamla Testamentet:

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Matt 7:12

Det är denna kärlekens princip som ska vägleda oss när vi förblir i Kristus.

– förbjuden kärlek –

Sann kärlek är inte tygellös utan har bestämda ramar som vår Skapare har gett oss i de heliga skrifterna.

Men om Guds ord överges så blir det människan själv som avgör i vilka former kärlek kan ta sig uttryck. Och då kommer i förlängningen det mesta att tillåtas i kärlekens namn, även sådant som Bibeln förbjuder.

Det är bara genom att läsa Skriften som vi lär oss vad verklig kärlek är. Endast Guds ord ger oss de ramar inom vilka den gudomliga kärleken verkar.

– Sammanfattning – 

Eftersom vårt ”liv är dolt med Kristus i Gud” (Kol 3:3) hamnar vi utanför logikens ramar om vi försöker förstå detta liv. Men vi försöker sammanfatta så här långt:

För att få del av gudomlig näring, börja gro och växa, och sedan blomma och bära frukt så behöver vi ”förbli i Kristus”, vinstocken.

Att förbli i Kristus är att leva i tro och lydnad för Guds ord. Det är vi själva som är kallade att förverkliga allt det som vi skrivit om. Och det är lika sant att det inte är vår egen livskraft som förmår detta.

Allt det kärleksfulla och goda vi gör har Guds nåd och Jesu Ande som källa, för utan mig kan ni ingenting göra, sa Jesus i sin liknelse om vinstocken och grenarna.


Kapitel 9

TRONS FIENDER OCH VÄNNER

Vi fortsätter att tala om livet med Gud och vad det innebär. Men vi ska här beröra den kamp som varje troende har att utkämpa mot tre fiender: Satan och synden och världen.

Men vi ska också påminnas om de vänner som står på vår sida förutom Fadern och Sonen, dvs Anden och änglarna.

Vägen till himlen är ingen lätt och bekväm väg. Och att livet med Gud inte är en skojig lek vittnar Bibeln och kyrkohistorien om. Yttre lidanden som förföljelse, misshandel och martyrium har kantat de troendes väg genom historien. Och inre lidanden som ångest och depression får många troende gå igenom. Ibland under hela livet.

Så länge som vi befinner oss på jorden får vi alla del av den smärta som det innebär att vara människa i en värld där mörka makter har sitt säte. Ja, själva livet med Gud leder oss till och med in i en mera direkt konfrontation med dessa makter. Är vi inte medvetna om och förberedda på det kan vi lätt hamna i förvirring och sedan i värsta fall förlora tron när sådana prövningar med kraft drabbar oss.

Jesu varning är minst lika aktuell i dag: Gör ert allra yttersta för att komma in genom den trånga dörren. Luk 13:24

Jesus menade att vår attityd måste vara helhjärtad och uppoffrande om vi ska nå målet och inte riskera att avfalla och en dag bli ställd utanför.

Vi ska nu öppna ridån för tre av våra fiender.

– Satan vår fiende –

Det är skakande, men Bibeln lär att hela världen befinner sig i den ondes våld, 1 Joh 5:19. Det finns alltså en ond hyperintelligent andemakt som infiltrerar varje land och stad i världen med sin egen destruktiva närvaro.

Satans yttersta mål är att förvilla mänskligheten och leda oss bort från Gud och hans ord så att vi dras med till den plats som är bestämd för djävulen och hans onda änglar.

I jämförelse med Gud är Satan ett stoftkorn, i alla avseenden, men han har ändå fått av Gud sin bestämda tid att verka, och han åstadkommer stor förödelse.

Men viktigast av allt: Kristus har genom sin försoning besegrat djävulen. Och genom tron på Jesus har vi delaktighet i den seger han vann och djävulen kan inte röra den som tillhör Gud.

Men ändå, demonerna är inga hornprydda skämtfigurer utan ondskefulla verkligheter som fortfarande frestar oss och försöker locka oss bort från livet med Gud. Vi ska därför stå Satan emot genom att på allvar ta upp kampen. Aposteln Paulus uppmanade:

Ta på er hela Guds rustning så att ni kan stå emot djävulens lömska angrepp. Läs Ef 6:11-18 om den rustning som Paulus uppmanar oss att ständigt vara iklädda i.

– Synden vår fiende –

Genom tron har vi blivit nya skapelser och fått förlåtelse för våra synder. Men vi är ännu inte syndfria. Synden kletar fortfarande fast vid hjärtat. Det är först vid den totala förvandlingens dag, i himlen, som vi helt kommer att bli rengjorda från syndagiftet. Men här på jorden får vi räkna med daglig kamp mot dess starka väsen inom oss.

Eftersom vi syndar varje dag i tanke, ord och handling, så behöver vi också ständigt leva i Guds förlåtelse.

Så här skriver Johannes till människor som varit troende en längre tid:

Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans Son, renar oss från all synd. Om vi påstår att vi är syndfria, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi påstår att vi inte har syndat gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss. 1 Joh 1:7-10.

– Världen vår fiende –

I Skriften kan världen avse allt det goda på jorden som Gud skapat, och även samhället som institution. Världen i den meningen är naturligtvis ingen fiende. Tvärtom.

Men världen kan också enligt Nya Testamentet betyda hela den världsanda som präglas av gudlöshet. Världen kan vara människor som föraktar och hånar det som har att göra med biblisk tro och som därmed är fångar i världens onda sfär. Världen kan vara tidsandan influerad av ondskans andemakter.

Att leva ”världsligt” innebär ett levnadssätt som inte tar hänsyn till Gud och hans ord. Det kan ta sig många uttryck. I västvärlden är det ofta ohämmad normlös sex, omåttligt habegär och likgiltighet inför världens nöd som utmärker den världsliga livsstilen.

Jesus bad till sin Fader för sina lärjungar:

Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, men att du ska bevara dem från den onde. Joh 17:14-15.

Aposteln Johannes uppmanade de troende:

Älska inte världen och inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. För allt som finns i världen, den fallna naturens begär och ögonens begär och skryt över livsstil och tillgångar, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär försvinner, men den som utför Guds vilja förblir i evighet. 1 Joh 2:15-17.

– Anden vår vän –

Vi kämpar nu inte ensamma på livets arena mot våra fiender. Fadern och Sonen är hos den troende, Joh 14:23. Också vår vän den helige Ande står på vår sida. Genom Anden kommer Gud till oss, som t.ex. den här texten vackert beskriver:

Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som har skänkts till oss. Rom 5:5.

När Jesus lämnade de sina sa han att det skulle komma ”en annan Hjälpare” till dem. Han talade om Anden. Och Anden får vi del av genom tron på Kristus. Den helige Ande omsluter oss, tröstar oss, och gör allt för att hålla oss kvar i livsträdet – Kristus.

Det är genom Anden som Jesus är närvarande överallt där hans nutida lärjungar är. Jesu löfte är:

Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare, som för evigt ska vara hos er. Han är sanningens Ande, som världen inte kan ta emot eftersom världen varken ser honom eller känner honom. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och ska vara i er. Joh 14:16-17.

Ju mer vi lär om Anden ju mer förstår vi hur beroende vi är av honom för att kunna vandra framåt på den smala vägen. Utan Anden skulle vi genast bli sönderslitna av våra fienders huggtänder och åter falla i dödens sömn.

– Änglarna våra vänner –

Och sedan har vi våra vänner änglarna. Fastän det är mycket sällsynt att någon får se en ängel uppenbara sig, så vet vi att de är med oss i vårt liv med Gud. De goda änglarna är våra osynliga vänner som står på vår sida mot alla våra fiender. Änglarna har många uppgifter och besitter stor makt och kraft. De är skapade väsen som tjänar och lovar Gud. De beskrivs också som ett slags tjänsteandar (Hebr 1:14) som på olika sätt hjälper Guds barn här på jorden. Vi får inte be till dem, men vi kan räkna med deras närvaro och beskydd.

– Trons trygghet –

Vi har sett att livet med Gud inte alls utesluter svårigheter och kriser av olika slag. Men vi kan trots det alltid ha tilltro till Guds ord som säger att för dem som älskar Gud samverkar allt till det goda, för dem som är kallade efter hans beslut. Rom 8:28.

Ja, den som älskar Gud är omsluten av den stora trygghetens goda armar och befinner sig i den Allsmäktiges skugga, Ps 91:1. Hur vi än känner det och i vilken situation vi än befinner oss så är detta en sann verklighet och något som ingjuter trygghet i våra hjärtan.

– En löftesstjärna – 

Det är först när det är tillräckligt mörkt som man kan se och uppskatta stjärnorna. Och i en mörk värld finns det många löftesstjärnor i Bibeln som lyser upp natten.

En sådan stjärna som fått vara många till uppmuntran är orden i Romarbrevet 8:18-39. Bibeltexten handlar om Guds kärlek som inte under några omständigheter viker ifrån den troende. Läs det stycket innan du går vidare till det sista kapitlet.


Kapitel 10

HISTORIENS SLUT OCH DÄREFTER

Det väldiga kosmiska maskineriet ska en dag upphöra att rulla. Denna världs historia går mot ett oundvikligt slut.

Himmel och jord ska försvinna, sa Jesus. Matt 24:35.

Detta sista kapitel ska handla om döden, Jesu tillkommelse, människans uppståndelse, domen, evigheten, eldsjön och himlen. Allt detta brukar inom teologin kallas eskatologi vilket betyder ”läran om de yttersta tingen”.

Nya Testamentet uppmanar oss gång på gång att se bortom det dis och mörker som ruvar över jorden, och istället rikta blicken mot en annan värld – verklighetens värld.

Ha ert sinne vänt mot det som är där ovan, inte mot det som är på jorden. Kol 3:2.

Vi ska börja med att se på ett ämne som vi alla tänker på ibland eftersom det är något som vi kommer allt närmare för varje minut.

– Döden och därefter –

Det var synden som öppnade dödens dörr. Och eftersom ingen är fri från synd kan ingen heller undkomma döden.

Vid ungefär tre veckors ålder, när vi var i moderlivet, började vårt hjärta slå för första gången. Men en dag kommer dödens krafter att stoppa hjärtats slag. Det livgivande varma blodet stoppar upp och döden erövrar lemmarna. Kroppen hamnar på ett bårhus, och slutet blir en kall grav eller några minuter i krematorieugnens eldhav.

Vad händer sedan, efter döden? Eller mera exakt formulerat: Var befinner sig vår själ innan uppståndelsens och domens dag?

Bibeln låter oss inte leva i ovisshet. Vi kan t.ex. nämna Jesu ord till den brottsling som var upphängd på korset bredvid Jesus. Denne brottsling vände om till Jesus under de sista ögonblicken av sitt liv och bad att Jesus åtminstone skulle ”tänka” på honom i Guds rike.

Men Jesus gav honom mycket mer än en tanke. Han lovade honom evig gemenskap i en annan värld, och det inom några få timmar. Jesus sa: I dag ska du vara med mig i paradiset. Luk 16:43

Om verkligheten efter döden får vi även vägledning genom Jesu starka berättelse om ”den rike mannen och Lasarus” i Luk 16:19-31.

Genom bibeltexter som dessa förstår vi att döden inte kan göra oss troende någon skada. Döden kan skrämma oss och kanske en tid slå oss med smärta och ångest. Men så fort dödens käftar har slukat oss, så är vi hos Kristus i paradiset.

Den gudlöse däremot hamnar helt i dödens våld och kommer till ett plågans ställe.

Det är också viktigt att känna till att enligt Bibeln finns det efter döden ingen mer möjlighet till omvändelse för någon. Då är frälsningens port för evigt stängd. Det är under vårt liv på jorden som det avgörs vad vi ska möta efter döden.

– Jesu Kristi tillkommelse –

Att Jesus ska komma – i stor makt och härlighet – är i Bibeln ett centralt ämne. De flesta brev i Nya Testamentet omnämner detta.

Verkligheten just nu är att Jesus Kristus är hos sin Fader i himlen. Samtidigt finns han genom Anden överallt på jorden.

Men det ska komma en dag då han synligt för världen ska uppenbara sig. Den dagen har varit de troendes hopp under hela Guds församlings historia.

Det finns i det här ämnet bibeltexter som är mycket svåra att förstå. Det är också en anledning till varför det alltid har frodats spekulationer om det som rör Jesu tillkommelse.

Ibland har man försökt fastställa ett schema för hur allt ska gå till. Gärna har det laborerats med siffror och årtal. Men trots alla välmenande försök har det alltid visat sig att beräkningar och hemmasnickrade scheman inte är att lita på. Som korthus har de ramlat ihop.

Det beror på att Skriften inte ger någon samlad undervisning av det exakta förloppet vid Jesu tillkommelse. Och Jesus själv sa att ingen vet dagen när det ska ske. Därför måste vi ödmjukt närma oss den här verkligheten.

Det som däremot slås fast ofta och med kraft är själva det faktum att han kommer. Något som därför i alla tider ska känneteckna Guds församling är vaksamhet och väntan på Jesu ankomst.

Vi ska nu citera några bibelställen och vi begränsar oss till Nya Testamentet. Slå gärna upp ställena och läs hela sammanhanget vilket alltid ger en bättre förståelse. De två första citaten är från Jesus.

I min Faders hus finns många rum. Om inte, så skulle jag ha sagt er det. För jag går bort för att bereda en plats åt er. Och om jag går bort och bereder plats åt er, så ska jag komma tillbaka och ta er till mig, för att även ni ska vara där jag är. Joh 14:2-3

För liksom blixten kommer från öster och syns i väster, så ska Människosonens ankomst vara … och jordens alla folk ska jämra sig. De ska se Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet … Men angående den dagen eller timmen vet ingen … Var därför vaksamma, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Matt 24:27, 30, 36, 42.

Denne Jesus som blivit tagen från er till himlen ska komma tillbaka på samma sätt som ni har sett honom fara till himlen. Apg 1:11

För Herren själv ska stiga ner från himlen vid ett kommandorop, vid en ärkeängels röst och vid ljudet av Guds trumpet. Och de döda i Kristus ska uppstå först. Sedan ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara med Herren. Trösta nu varandra med dessa ord. 1 Thess 4:16-18

… när Herren Jesus uppenbaras från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld, och tar hämnd på dem som inte känner Gud och dem som inte lyder evangeliet om vår Herre Jesus. De ska straffas med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt. Detta sker när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och förundras bland alla som kommit till tro. 2 Thess 1:7-10

Lyssna, han kommer med molnen, och varje öga ska se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens folk ska jämra sig över honom. Så ska ske. Amen. Upp 1:7

Genom bibelorden här ovan förstår vi att historien för varje timme närmar sig ett avgörande skede. Vi läser också i Bibeln att det som utmärker människorna fram till tiden för Kristi tillkommelse är att de väljer en alltmer gudlös väg (Matt 24:3-13, 1 Tim 4:1, 2 Tim 3:1-5).

Gud sänder därför i glödhet vrede fruktansvärda straffdomar till att rulla över jorden och människorna. Och dessa straffdomar kommer att intensifieras, Upp 16.

– Människans uppståndelse –

Ett litet ensamt korn begravs i jorden, men det kommer upp förvandlad och fruktbärande. Det är ett livets mirakel. Från Skaparen kommer den livskraft som får kornet att gro, växa och bära frukt.

Den Allsmäktige som skapat inte bara de små kornen utan hela universum är givetvis också mäktig att en dag kalla hela människosläktet till att stå framför sig. Genom Guds mäktiga kraft ska varje människa en dag återfå sin kropp.

Ja, alla människor från alla tider ska Gud befalla att uppstå på den yttersta dagen. Den som dött i tron ska återfå sin kropp, en förvandlad och annorlunda kropp, 1 Kor 15:35-58.

Jesus är den förste som har uppstått från döden för att aldrig mer dö. Också det utgör en garanti för oss troende, ja, detta är vårt hopp och vår tröst: Han har uppstått – vi ska uppstå!

Gud reste upp Herren, och genom sin kraft ska han resa upp oss. 1 Kor 6:14.

– Domen –

Jesu tillkommelse, människans uppståndelse och domens dag, hör i Bibeln nära samman. Första gången Jesus kom var det till frälsning för världen. Andra gången blir det för att döma världen. Alla som har levt på jorden ska var för sig stå inför universums Herre. 

Inget skapat är dolt för Gud. Allt ligger naket och synliggjort inför hans ögon hos vilken vi ska stå till svars. Hebr 4:13.

Denna dag ska äntligen fullständig rättvisa skipas. Alla orättvisa domar och allt lidande som förekommit under alla dagar i mänsklighetens historia ska på domens dag få sin rättvisa behandling.

Mörkrets alla gärningar här på jorden kommer inte att få sista ordet. Människor som utfört djävulsk ondska, öppet eller dolt, måste nu träda fram inför Domaren och få sitt straff. Alla syndare ska nu drabbas av vredesdomen. Ingen undkommer domens dag.

Jesus kunde säga så här om den dagen:

Den timme kommer då alla som är i gravarna ska höra hans röst och gå ut ur dem. De som gjort gott ska uppstå till liv och de som levt i ondska ska uppstå till fördömelse. Joh 5:28-29

Vetskapen om att fullkomlig rättvisa kommer allt närmare, innebär glädje och tröst för oss troende medan vi ännu lever på jorden.

Bibelns budskap om domen vill också få oss som nu lever att tänka på att med livet följer ansvar. Allt vi sagt och gjort ska komma fram inför Domarens ansikte. Vi kommer att ställas till svars för hur vi förvaltat livets gåva och för hur vi levt gentemot Gud och vår nästa.

På domens dag ska främst det fram i ljuset hur vi ställt oss till den frälsning som Gud skänkt mänskligheten genom sin Son. Har vi tagit emot Frälsaren och hans ord? Jesus ropade ut till folket vid ett tillfälle: 

Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord har en domare över sig: ordet som jag har talat ska döma honom på den yttersta dagen. Joh 12:48.

Endast genom tron på Kristus går vi fria. Detta blir det helt avgörande. I den stund en människa omvänder sig och tror är hon för evigt frikänd. Domen innebär därför inte något hot om fördömelse för den som förblir i Kristus:

Alltså finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Rom 8:1.

Den yttersta domen skildras mäktigt i denna text:

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den. Jorden och himlen flydde från hans ansikte och det fanns ingen plats för dem. Jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böcker öppnades. Och en annan bok öppnades, livets bok. De döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som fanns i det. Döden och dödsriket gav tillbaka de döda som fanns i dem. Och var och en dömdes efter sina gärningar. Upp 20:11-13

– Evigheten –

Döden är alltså inte en slutstation, utan en port. Och denna port till oändlighetens värld ska en dag öppnas för var och en av oss.

Stanna upp och försök meditera över denna verklighet: evigt liv.

Vi når inte speciellt långt med tanken. Tanken svindlar när det blir klart för oss att i den stund en människa blir till så tänds evighetens låga, och den slocknar inte i och med döden, den ska brinna för evigt.

Så värdefull är alltså människan i Guds ögon att han skapat henne för en evig tillvaro. I ljuset av det blir det klokaste en människa kan göra under sin korta tid på jorden att förbereda sig för det oundvikliga, den fortsatta tillvaron efter döden.

Var ska jag tillbringa evigheten efter min död? Det är visdom i en sådan fråga, för alla kommer inte att hamna på samma plats efter döden och domen. Enligt Jesus finns det två vägar med två mål:

Gå in genom den trånga porten, för den port är vid och den väg är bekväm som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är besvärlig som leder till livet, och det är få som finner den. Matt 7:13-14.

– Helvetet och eldsjön –

Helvetet och eldsjön är en ofattbar verklighet. För nästan alla i vår tid framstår Bibelns undervisning om helvetet som enormt frånstötande, kärlekslöst, och som den värsta vidskepelse den mänskliga tanken har fantiserat ihop. Att icke-troende kan se det så är naturligt.

Tyvärr har också många kyrkor lämnat den klassiska kristna tron och förtiger, förmildrar eller bortförklarar helvetet. Istället förkunnar många ungefär så här: ”Gud älskar alla! Var därför inte orolig. Allt är väl. Alla kommer till himlen.”

Men utifrån Bibeln är en sådan förkunnelse demonisk och kärlekslös.

Den som mer än någon annan i Bibeln har talat om helvetet är Jesus. Orsaken till det är förstås att Jesus är Kärleken, och sann kärlek varnar alltid sin nästa om denne befinner sig i fara. Jesus som kom från den himmelska världen hade mer kännedom om denna fasans plats än någon annan.

Också författarna till Nya Testamentet som nedtecknade Guds ord visste vad det var frågan om. Den som därför lyssnar på dem och tar varning är vis. Bibeltexterna finns där i all sin nakenhet, sirenen ljuder och lamporna blinkar ilsket med varnande sken. Vi ska se på några texter. De tre första citaten är från Jesus:

Som när ogräset samlas ihop och bränns i eld ska det vara vid tidsålderns slut. Människosonen ska sända sina änglar och de ska samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet, och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och våndas. Matt 13:40-42

Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: ʼGå bort ifrån mig, ni som är under förbannelse, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Matt 25:41

Mina vänner, jag säger till er: Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer. Jag ska låta er veta vem ni ska frukta. Frukta Honom som efter att ha dödat har makt att kasta i helvetet. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta. Luk 12:4-5

Och djävulen … kastades i sjön av eld och svavel där även odjuret och den falske profeten är. De ska torteras dag och natt i evigheters evighet … Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön. Upp 20:10, 15

Men de som är fega, otroende, avskyvärda, mördare, otuktiga, ockultister, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel. Det är den andra döden. Upp 21:8

Främst har Gud tillrett eldsjön åt djävulen och hans fallna änglar. Men denna plats är också avsedd för de oomvända som inte tror på Frälsaren Jesus Kristus och som därmed lever i synd.

Också de går förlorade som bekänner sig till tron men i trots och utan ånger och utan att söka förlåtelse framhärdar i ett laglöst och ogudaktigt liv.

Den som i tro accepterar Bibelns totala undervisning kan i budskapet om helvetet ana en gudomlig och rättvis förordning av Gud. Eldsjöns verklighet gör att vi prisar Gud för att Han är helig och rättfärdig och rättvis.

Helvetet fyller oss också med tacksamhet och trygghet, eftersom helvetet innebär att det finns en slutlig plats dit allt ont förvisas för att aldrig mer kunna skada Guds utvalda folk.

– Himlen –

Och jag såg en ny himmel och en ny jord, för den första himlen och den första jorden var borta. Och havet fanns inte mer. Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen från Gud, redo likt en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ˮSe, Guds närvaro omsluter människorna. Han ska bo hos dem och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem som deras Gud. Han ska torka varje tår från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och inget skrik och ingen smärta. För det som förut var är borta. Upp 21:1-4

Och ängeln visade mig en flod med livets vatten, kristallklar. Den flyter från Guds och Lammets tron mitt på stadens gata. På var sida om floden står livets träd som bär tolv slags frukter och varje månad ger sin frukt. Trädets blad skänker läkedom åt folken. Det ska inte finnas någon förbannelse mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. De ska se hans ansikte och hans namn ska vara på deras pannor. Det ska inte finnas någon natt mer, och de behöver inget ljus från varken lykta eller sol, eftersom Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera i evigheters evighet. … Saliga är de som tvättar sina kläder. De får rätt till livets träd och får gå in i staden genom dess portar. Upp 22:1-5, 14

På detta mäktiga sätt uttrycker sig Johannes om himlen i Bibelns sista bok. Uppenbarelseboken är en hemlighetsfull och dramatisk bok. Den är klädd i en rik symbolisk dräkt och är därför svårtolkad. Men visst är det attraherande och vackert skrivet om himlen.

Det är nog så, att det som Gud berett åt sina barn är så underskönt att mänskligt ordförråd inte räcker till. Det måste istället uttryckas på ett nästan överjordiskt språk.

Nästan alla brev i Nya Testamentet säger något om himlen. Givetvis talade även Jesus om detta. Han talade om alla de rum som fanns i hans Faders hus, om att han skulle gå bort för att bereda plats åt alla de sina, om den härlighet som fanns för hans lärjungar, om lönen som var stor i himlen, om vikten av att samla skatter i himlen, osv.

Vi troende är på resa till en annan värld. Början på denna resväg hette omvändelse och tro. Och på resvägen förblir vi i Kristus, och så länge vi vandrar på frälsningens väg kallar Bibeln oss för ”gäster och främlingar” (Hebr 11:13, 1 Petr 2:11) här på jorden.

Den här världen har inte det som vårt hjärta djupast trånar efter. Eftersom synden och den Onde har besmittat allt i världen och Guds vredes åskmoln hela tiden far över jorden, så är det naturligt att vi ofta upplever allt i världen som deprimerande tomhet och intighet.

Men vi håller modet uppe eftersom vi vet att vi är på väg mot den eviga vilan i hemlandet, till landet där Guds kärlek flödar och alltid kommer att flöda.

Den som lever med övertygelsen om en himmel som väntar får det lättare att leva. Livets problem och bördor kan då mötas med en hoppets ton i hjärtat. Vi vet ju, att där hemma i himlen finns inget ont, inget orent, inga frestelser, inga perversa begär, inga prövningar, ingen kamp mot fiender, inget hat, ingen ångest, ingen smärta, inga sjukdomar. Nej, inget lidande av något slag.

Där finns endast glädje och frid, tillsammans med Gud, änglarna och allt Guds folk. Där ska vi med glädje tjäna Gud och prisa Honom utan något som tynger eller hindrar oss. Där ska vi äntligen kunna älska Gud och varandra – fullkomligt.

För vår lätta nöd som varar ett ögonblick dukar fram åt oss en helt överväldigande evig härlighet som väger tungt. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. För det synliga varar en kort tid, men det osynliga är evigt. Vi vet att om det tält som är vårt jordiska hem rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen. 2 Kor 4:17-5:1.

Det är mycket i det som rör tillvaron efter döden som är obegripligt och gåtfullt. Bibeln avslöjar långt ifrån allt av denna verklighet. Gud har i sitt ord bara lite dragit åt sidan ridån till himlens värld. Allt kommer att bli mycket större och härligare än vi någonsin kan ana eller tänka.

Men vår visshet om himlen och vår längtan dit får inte innebära att vi flyr verkligheten här på jorden. Så länge vi befinner oss här har vi våra uppgifter som vi är kallade att gå in i. Överallt ska vi verka för att så ut försoningens evangelium, och korn av godhet, sanning och rättvisa. Den som inte gör det flyr från det gudomliga uppdrag vi fått att vara förvaltare av livets gåvor mitt i en behövande värld.

– Tror du detta? –

I historiens slutskede kommer Jesus Kristus att ha det sista ordet. Därför får hans ord bli de sista också här.

Följande ord sa han till en kvinna i sorg, ord som avslutades med en påträngande men livsavgörande fråga. Och till dig som läser detta, Jesus talar nu också till dig:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö. Tror du detta? Joh 11:25-26


 

Tillbaka

Kristen Tro, författare: © 2017 Ragnar Blomfelt