1   2   3   4   5   6   7   8   9   10   11   12   13   14   15   16

kapitel 4

Exemplet Abraham

Vad kan vi då säga att vår jordiske stamfader Abraham upptäckte vad gäller detta? 2 Om Abraham stod rättfärdig på grund av gärningar kunde han vara stolt – men inte inför Gud. 3 För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4 Den som har gärningar att anföra får sin lön inte av nåd utan efter förtjänst. 5 Men den som inte utför gärningar utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, hans tro räknas till rättfärdighet. 6 Så kallar även David den människa salig som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7 Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är begravda. 8 Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.

9 Gäller denna saligprisning bara de omskurna eller också de oomskurna? För vi säger: Tron räknades Abraham till rättfärdighet. 10 Hur tillräknades den? Medan han var omskuren eller oomskuren? Det inträffade medan han var oomskuren. 11 Omskärelsens tecken fick han som en bekräftelse på trons rättfärdighet som han hade redan som oomskuren. Så skulle han bli fader till alla som tror utan att vara omskurna, för att rättfärdigheten också skulle tillräknas dem. 12 Han skulle även bli fader till de omskurna, till dem som inte bara är omskurna utan också vandrar i trons fotspår som vår fader Abraham innan han blev omskuren.

Löftet avser dem som tror

13 Löftet att ärva världen gavs nämligen inte åt Abraham och hans ättlingar genom lagen utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 För om de som håller sig till lagen är arvingar, då är tron värdelös och löftet upphävt. 15 Lagen kallar fram Guds vrede. Men utan lag finns heller ingen överträdelse. 16 Därför är det av tro, för att nåd ska gälla och löftet stå fast för alla hans ättlingar, inte bara för lagens folk utan även för dem som har tro likt Abraham, som är allas vår fader. 17 Som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader för många folk. Det är han inför den han trodde på – Gud, som skänker liv åt de döda och kallar på det som inte finns som om det redan fanns. 18 Där inget hopp fanns hoppades och trodde Abraham. Så blev han fader för många folk. Som det var sagt: Så talrika ska dina ättlingar bli. 19 Han var omkring hundra år och betraktade sin egen kropp som ’död’, och visste att Saras moderliv var dött. Men han försvagades inte i tron. 20 Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev tvärtom starkare i tron och gav Gud äran. 21 Han var övertygad om att det Gud lovat var han också mäktig att infria. 22 Och därför ˮräknades det honom till rättfärdighet

23 Men orden ˮdet tillräknades honomˮ skrevs inte bara för honom 24 utan även för oss. Det ska tillräknas oss som tror på honom som reste upp Jesus vår Herre från de döda. 25 Han utgavs på grund av våra synder och restes upp för att vi skulle stå rättfärdiga.

Föregående     Nästa

4:1Abraham, högaktades av judarna och var den man som Gud kallade för att genom honom frambringa ett utvalt folk (1 Mos 12). vad gäller detta, angående tro och omskärelse.

4:3trodde, tron skänkte Abraham rättfärdighet, det gjorde däremot inte gärningar eller omskärelsen eller lagen eller antalet efterkommande som kapitlet i övrigt talar om.

4:3. 1 Mos 15:6.

4:4. Om frälsning kan uppnås genom goda handlingar raseras kristendomens grundpelare som bygger på Guds nåd i Kristus. Jfr Gal 2:21.

4:5den som inte utför gärningar, i syfte att uppnå frälsning. Paulus ansåg att goda gärningar i sig är ett naturligt inslag i det kristna livet (2:6-7, Apg 26:20, Ef 2:10, Kol 1:10, Tit 2:7), men tron utgör frälsningens grund. Se även Rom 3:31 med kommentar.

4:6. Inte bara Abraham utan även David förkunnar om förlåtelse och nåd som tillräknas den som tror utan att först kunna visa upp gärningar.

4:7-8. Ps 32:1.

4:9. 1 Mos 15:6.

4:10. Gud förklarade Abraham rättfärdig genom tro (1 Mos 15:6), vilket inträffade flera år före han blev omskuren (1 Mos 17).

4:13löftet, 1 Mos 12:3, 7, 13:15, 15:5, 17:8, 22:17. ärva världen, jfr Hebr 11:10-16. genom lagen, som kom 430 år efter det att Abraham hade fått ”löftet” (Gal 3:17).

4:15Lagen kallar fram Guds vrede. Detta sker eftersom ingen förmår hålla lagen, och därmed kommer den oomvända människans överträdelser att varje dag hopa sig alltmer inför en helig Gud.

4:17kallar på det som inte finns som om det redan fanns, anspelar på skapelsen (jfr Hebr 11:3), men avser här främst Isaks mirakulösa tillblivelse (Rom 4:18-19).

4:17. 1 Mos 17:5.

4:18-22. Mot all mänsklig logik och visdom så valde Abraham att tro på det i situationen omöjliga och absurda – Guds löfte och ord. Han visste att ingenting är omöjligt för Gud, jfr Luk 1:37.

4:18. 1 Mos 17:5, 15:5.

4:22. 1 Mos 15:6.

4:23-24. Även vi delar samma tro som Abraham (v. 18-22) när vi tror på det som trotsar all mänsklig logik och visdom, i detta fall – Jesu uppståndelse.

4:25Han utgavs på grund av våra synder, Jesus utgavs som ett offerlamm för att ta det straff som vi människor förtjänade. Jfr 8:32, Gal 2:20, Ef 5:2. för att vi skulle stå rättfärdiga, se kommentar till 1:17.

 

Föregående     Nästa


© Ragnar Blomfelt