1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

KAPITEL 1

Visdomsord

1 Predikarens ord. 

Av Davids son, Jerusalems kung.

2 Tomhet och intighet!

säger Predikaren.

Tomhet och intighet!

Allt är tomhet.

3 Vad får en man ut

av sin ständiga strävan under solen?

4 Generationer kommer och går,

men jorden för alltid den står.

5 Solen går upp och den går ner,

skyndar åter till platsen för uppgång.

6 Vinden blåser mot söder

och vänder mot norr,

runt runt far vinden

i sitt ständiga kretslopp.

7 Alla floder rinner mot havet,

men inte blir havet fullt.

Dit floderna runnit förut,

dit rinner de åter igen.

8 Allting är fullt av outsäglig möda.

Ögat mättas ej av att se,

örat fylls ej av att höra.

9 Det som hänt ska åter hända,

det som skett ska åter ske.

Inget är nytt under solen.

10 Säger man att något är nytt, 

så har det likväl funnits i tider före oss. 

11 Ingen minns det som inträffat. 

Och senare händelser ska ingen minnas 

i kommande generationer.

12 Jag, Predikaren, var kung över Israel, i Jerusalem. 13 Jag fokuserade med all visdom på att undersöka och granska allt som sker under himlen. Det är en eländig börda som Gud lagt på människor att syssla med. 14 Jag betraktade allt som sker under solen, och se, allt var tomhet, ett jagande efter vind.

15 Det som är krokigt kan inte bli rakt,

det som ej finns kan inte räknas.

16 Jag tänkte: Jag har uppnått större visdom än någon före mig i  Jerusalem. Ja, jag har stor erfarenhet av visdom och kunskap. 17 Så jag beslöt att lära mig mer om visdom, och om oförstånd och dårskap. Men jag upptäckte att också det var ett jagande efter vind.

18 Mycket visdom, stor sorg.

Ökad kunskap, ökad plåga.

Nästa kapitel

© Ragnar Blomfelt