Herrens utsände i Bokim
1 Herrens utsände kom från Gilgal upp till Bokim. Han sa: ”Jag förde er upp från Egypten och in i det land som jag med ed hade lovat era fäder. Jag sa: ’Jag ska aldrig bryta mitt förbund med er. 2 Ni ska inte sluta förbund med folket i detta land. Deras altaren ska ni rasera.’ Men ni lyssnade inte på mig. Vad har ni gjort? 3 Jag sa också: ’Jag ska inte fördriva dem framför er. De ska tränga er i sidorna och deras gudar ska bli en snara för er’.” 4 När Herrens utsände talade dessa ord till Israels alla söner, brast de i gråt. 5 De kallade platsen Bokim. De offrade där åt Herren.
Josuas död
6 När Josua sände iväg folket gick Israels söner var och en till sin arvsegendom för att besitta landet. 7 Folket tjänade Herren så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua. De hade sett alla de stordåd som Herren gjort för Israel. 8 Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog 110 år gammal. 9 Han begravdes i området som var hans arvsegendom, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash. 10 Hela den generationen samlades till sina fäder.
Israels avfall
En annan generation växte upp efter dem. De varken kände Herren eller visste vad han hade gjort för Israel. 11 Israels söner gjorde det som var ont i Herrens ögon och dyrkade baalerna. 12 De övergav Jahve, sina fäders Gud som hade fört dem ut från Egypten. De följde andra gudar, de omgivande folkens gudar. Dem tillbad de och väckte Herrens vrede. 13 De övergav Herren och dyrkade Baal och astarterna. 14 Då tändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i rövares händer som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, så att de inte längre kunde stå emot sina fiender. 15 Närhelst Israel marscherade ut var Herrens hand emot dem till deras ofärd, så som Herren hade sagt och lovat dem med ed. Så de var i stor nöd.
16 Då reste Herren upp domare som frälste dem ur rövares händer. 17 Men de lyssnade inte heller till sina domare. De horade med andra gudar och dyrkade dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud. De gjorde inte som sina fäder. 18 När Herren reste upp en domare bland dem, var han med domaren och frälste dem från deras fiender så länge domaren levde. För Herren förbarmade sig när de stönade under sina förtryckare och plågare. 19 Men så fort domaren dog återföll Israel. De blev mer fördärvade än sina fäder. De följde andra gudar som de tjänade och tillbad. De upphörde inte med sina illgärningar och sitt trotsiga beteende. 20 Så Herrens vrede tändes mot Israel, och han sa: ”Eftersom detta folk brutit mot mitt förbund som jag påbjöd deras fäder, och vägrat lyssna till mig, 21 så ska jag inte längre fördriva för dem ett enda av de folk som Josua lämnade kvar när han dog. 22 Genom dem ska jag sätta Israel på prov. Ska de hålla sig till Herrens väg och vandra på den så som deras fäder gjorde, eller inte?” 23 Så Herren lät dessa folk bli kvar och fördrev dem inte med en gång. Han gav dem inte i Josuas hand.
2:1, 4. Herrens utsände. (Även 5:23, 6:11-12, 20-22, 13:3, 13, 15-18, 20-21.) Se kommentar till 1 Mos 16:7.
2:11. gjorde det som var ont i Herrens ögon. Det som de gjorde var kanske inte ont i deras egna ögon, utan kunde kanske till och med ibland uppfattas som något gott. Men det var ont i Guds ögon. Formuleringen är vanlig i boken, 3:7, 12, 4:1, 6:1, 10:6, 13:1 (samt ofta förekommande i Kungaböckerna).
2:13. Baal. Kanaaneernas främste gud vars namn betyder ”Herre”. astarterna. Lokala manifestationer av gudinnan Astarte.
2:16. domare. En vanlig titel i boken som mera direkt avser ett (krigs)ledarämbete.
© Ragnar Blomfelt