KAPITEL 14

Herren föraktas

1 Då började hela församlingen skrika högljutt, och folket grät den natten. 2 Alla Israels söner klagade på Mose och Aron. Hela församlingen sa till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Om vi ändå hade fått dö här i öknen! 3 Varför för Herren oss in i detta land för att dö av svärd? Våra hustrur och barn kommer att bli krigsbyte! Vore det inte bättre för oss att återvända till Egypten?” 4 Så de sa till varandra: ”Vi väljer en ledare och återvänder till Egypten!”

5 Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels hela folk och församling. 6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som båda var med och spanade i landet, rev sönder sina kläder. 7 De sa till hela Israels församling: ”Landet som vi vandrat igenom och spanat i är ett helt fantastiskt land! 8 Om Herren tycker om oss ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss. Det är ett land som flödar av mjölk och honung. 9 Men trotsa inte Herren och var inte rädda för landets folk, de är en munsbit för oss. Deras beskydd har tagits bort, och Herren är med oss. Var inte rädda för dem!”

10 Men hela församlingen sa bestämt att de skulle stenas. Då visade sig Herrens härlighet i mötestältet för alla Israels söner. 11 Herren sa till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Hur länge ska de vägra tro på mig trots alla tecken jag gjort ibland dem? 12 Jag ska slå dem med pest och göra dem arvlösa. Men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.”

Mose medlar för folket

13 Mose sa till Herren: ”Då kommer egyptierna få höra om det! Det var ju med din kraft du förde detta folk ut från dem. 14 Och egyptierna kommer att berätta det för de boende här i landet. De har ju hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att ditt moln är över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. 15 Om du dödar detta folk i ett enda slag kommer folken som hört ryktet om dig att säga: 16 ’Herren misslyckades med att föra in detta folk i landet som han med ed lovat dem. Så han slaktade dem i öknen.’

17 Nej, låt din väldiga kraft visa sig, Herre, så som du sagt: 18 ’Herren är tålmodig och kärleksfull. Han förlåter synd och trots, men låter ingen bli ostraffad. Han straffar barnen till tredje och fjärde led för fädernas synd.’ 19 Förlåt nu folkets synd i din stora kärlek, så som du förlåtit detta folk allt från Egypten och hit.”

20 Då sa Herren: ”Jag förlåter dem så som du begär. 21 Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet fyller hela jorden: 22 ingen av de män som sett min härlighet och de tecken jag gjorde i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger satt mig på prov och inte lyssnat till min röst, 23 ingen av dem ska få se landet som jag med ed lovat deras fäder. Ingen av dem som föraktat mig ska få se det. 24 Men eftersom min tjänare Kaleb har en annan ande och helhjärtat har följt mig, ska jag föra honom in i det land där han redan varit. Och hans ättlingar ska inta det. 25 – Amalekiterna och kanaaneerna bor i dalen. – I morgon ska ni vända om och dra ut i öknen mot Röda havet.”

26 Herren sa till Mose och Aron: 27 ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels söner ständigt klagar mot mig. 28 Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er det jag hört er säga. 29 Här i öknen ska era lik bli liggande, alla ni män som blev mönstrade och är tjugo år eller mer och som klagat mot mig. 30 Ingen av er ska komma in i landet som jag med lyft hand lovade er att få bo i, med undantag av Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31 Men era barn, som ni sa skulle bli krigsbyte, ska jag föra in där. De ska få uppleva landet som ni förkastat. 32 Men era lik ska bli liggande här i öknen. 33 Era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er otrohet tills ni alla blivit lik i öknen. 34 Ni spanade i landet under fyrtio dagar. Ni ska under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska få erfara min frånvaro. 35 Jag, Jahve, har talat. Lita på att jag ska göra så med hela denna onda församling som förenat sig mot mig! Här i öknen ska de möta sitt slut, här ska de dö.”

36 De män som Mose hade sänt att spana i landet och som vid återkomsten fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala negativt om landet, 37 dessa män som hade talat ont om landet dog av en plåga inför Herrens ansikte. 38 Av de män som gått ut för att spana i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israel besegras

39 När Mose sa detta till alla Israels söner greps folket av djup sorg. 40 Tidigt nästa morgon steg de upp och begav sig mot den övre bergsbygden. De sa: ”Här är vi, och nu drar vi upp till den plats som Herren lovat, för vi har syndat.” 41 Men Mose sa: ”Varför struntar ni i Herrens ord? Detta kommer inte att gå väl. 42 Gå inte upp dit, för Herren är inte med er. Ni blir bara slagna av era fiender. 43 Ni ska där möta amalekiterna och kanaaneerna och ni ska falla för svärd. För ni har övergett Herren, han är inte med er.”

44 Ändå drog de arrogant upp mot den övre bergsbygden. Men varken Herrens förbundsark eller Mose lämnade lägret. 45 Då kom amalekiterna och kanaaneerna ner från bergsbygden där de bodde och angrep dem och slog dem hela vägen till Horma.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt