KAPITEL 4

Guds betungande vrede över Sion

1 Guldet har mist sin glans,

det rena guldet har förvandlats!

Heliga ädelstenar ligger spridda

i varje gathörn.

2 Sions värderade söner,

värda sin vikt i guld,

räknas nu som lerkärl,

som en krukmakares verk.

3 Till och med schakaler 

låter ungarna dia

vid sina bröst.

Men dottern mitt folk

har blivit hjärtlös,

som strutsen i öknen.

4 Dibarnets tunga 

klibbar vid gommen av törst.

Små barn tigger om bröd,

men ingen ger dem något.

5 De som åt läckerheter

är nu utblottade på gatorna.

De som växte upp i purpur

sprattlar nu i dyngan.

6 Dottern mitt folks skuld

är större än synden i Sodom,

som ödelades på ett ögonblick

utan aktiv människohand.

7 Hennes prinsar var renare än snö,

vitare än mjölk.

Deras kroppar var rödare än korall,

deras utseende som safir.

8 Nu är deras ansikten svartare än sot,

de känns ej igen på gatan.

Huden stramar på dem, torr som trä.

9 Bättre för dem som stupade för svärd

än för dem som nu stupar av svält.

De tynar bort, plågade helt igenom,

berövade markens gröda.

10 Ömsinta mödrar kokade sina barn.

De blev deras föda

när dottern mitt folk tillintetgjordes.

11 Herren utgöt sin vrede.

Han öste ut sin vredesglöd.

I Sion tände han en eld

som förtärde grundvalarna.

12 Jordens kungar

och världens invånare

kunde aldrig tro

att en motståndare eller fiende

kunde komma in

genom Jerusalems portar.

13 Det hände för hennes profeters synder

och för skulden av hennes präster.

De spillde rättfärdigas blod inne i staden.

14 De irrar som blinda på gatan.

De är fläckade av blod

så att ingen kan röra deras kläder.

15 ”Försvinn! Oren!” ropas till dem.

”Försvinn, försvinn! Rör inte!”

De flyr och irrar omkring.

Hednafolken säger:

”Här får de inte hålla till.”

16 Herren själv har skingrat dem,

han vill inte se dem längre.

Prästerna får ingen respekt,

de äldre får ingen uppskattning.

17 Våra ögon svek oss

medan vi förgäves sökte efter hjälp.

Vi spanade oavbrutet efter ett folk 

som ändå inte kunde rädda oss.

18 De bevakade våra steg

så vi inte kunde gå på våra gator.

Slutet var nära, 

våra dagar var räknade,

ja, vårt slut hade kommit.

19 Våra förföljare var snabbare

än himlens örnar.

De jagade oss över bergen

och låg på lur i öknen för oss.

20 Vår livsande, Herrens smorde,

fångades i deras gropar.

Det var om honom vi sa:

”I hans skugga ska vi leva bland folken.”

21 Skratta bara och jubla, dotter Edom,

du som bor i landet Us.

Men bägaren kommer även till dig,

du ska bli berusad och ligga naken.

22 Ditt straff är fullbordat, dotter Sion.

Han ska inte åter föra dig i exil.

Men din skuld, dotter Edom,

ska han straffa.

Han ska avslöja dina synder.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt