KAPITEL 41

Fortsättning av Herrens andra tal till Job

1 Ingen är så vildsint som Leviatan 

när han är uppretad.

Så vem sätter sig då upp mot mig?

2 Vem har gett mig något

som jag måste betala igen?

Allt under himlen tillhör mig.

3 Jag ska inte tiga om Leviatans lemmar,

och om hans styrka och aktningsvärda gestalt.

4 Vem rycker av honom hans dräkt?

Vem närmar sig honom med betsel?

5 Vem kan öppna gapets dörrar,

som omges av fasansfulla tänder?

6 Han bär stolt sina rader av sköldar,

som är sammanfogade som med sigill.

7 De sluter tätt mot varandra,

så att ingen luft tränger in emellan.

8 De är fästa mot varandra,

de sitter ihop och kan ej åtskiljas.

9 Hans fnysningar blixtrar av ljus,

hans ögon strålar som gryningen.

10 Hans gap sprutar flammor,

eldgnistor bryter fram.

11 Hans näsborrar bolmar av rök

som från en kokande gryta på elden.

12 Hans andedräkt antänder kol,

lågor slår ut från gapet.

13 Hans nacke är hem för styrka.

Framför honom dansar kuslighet.

14 Hans hudveck är fasta,

de sitter hårt och orubbligt.

15 Hans hjärta är fast som sten,

som den nedersta kvarnstenen.

16 När Leviatan reser sig bävar hjältar,

i sin förfäran är de utom sig själva.

17 Angriparens svärd har ingen effekt,

inte heller spjut, pil eller lans.

18 Han aktar järn som strå,

koppar som murket trä.

19 Bågpilar jagar inte iväg honom,

slungstenar är för honom som halm.

20 Klubban aktar han som halm,

han skrattar åt rasslet av spjut.

21 Hans buk är som skarpa lerskärvor,

han spårar dyn som en trösksläde.

22 Han får djupet att koka som en gryta,

han skummar havet som när salva kokas.

23 Bakom honom ett skimrande stråk,

som om djupet fått silverhår.

24 Leviatan är unik på jorden.

Han är skapad utan fruktan.

25 Han ser på allt som är högt.

Han är kung över alla stolta.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt