KAPITEL 3

Job förbannar sin födelse

1 Sedan började Job tala och förbanna dagen då han föddes. 2 Han sa:

3 Låt dagen då jag föddes utplånas,

natten då det blev sagt: ”En pojke är född.”

4 Låt den dagen bli mörker!

Må Gud i höjden ej fråga efter den

och inget ljus skina över den.

5 Låt mörker och dödsskugga återkräva den.

Låt molnen sänka sig över den.

Låt mörker skräckslå den under dagen.

6 Låt den natten fångas av tjockt mörker.

Låt den inte räknas bland årets dagar,

inte tas med i kalendern.

7 Ja, låt den natten bli ofruktsam,

låt inget glädjerop höras i den.

8 Låt den förbannas av dem som besvärjer dagar,

de som kan väcka Leviatan.

9 Låt dess morgonstjärnor förmörkas,

låt den förgäves vänta efter ljus,

låt den aldrig se gryningens första blick.

10 För den stängde inte moderlivets dörrar.

Den dolde inte eländet för mina ögon.

11 Varför fick jag inte dö vid födseln,

så fort jag kom ur moderlivet?

12 Varför tog knän emot mig?

Varför bröst där jag fick dia?

13 Nu kunde jag ha legat i ro, sovit och vilat,

14 med kungar och jordens rådsherrar

som byggde där det nu är ruiner,

15 eller med furstar som ägde guld

och fyllde sina hus med silver.

16 Eller varför blev jag inte dold likt ett dödfött foster,

likt ett barn som aldrig såg ljuset?

17 Där rasar inte de onda mer,

där får de kraftlösa vila.

18 Där har fångarna ro,

de hör inte slavdrivarens röst.

19 Där är både hög och låg,

där är slaven fri från sin herre.

20 Varför ges ljus åt de lidande

och liv åt de olyckliga,

21 som längtar förgäves efter döden,

som söker den mer än någon skatt,

22 som är överlyckliga och fröjdar sig

när de finner sin grav,

23 åt en man vars väg är dold

och som Gud har ingärdat?

24 Jag suckar vid åsynen av mitt bröd

och mitt jämmer öses ut som vatten.

25 Det jag fruktade för har drabbat mig,

det jag fasade för har hänt mig.

26 Jag har ingen frid, ingen ro, ingen vila,

jag är bara upprörd.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt