KAPITEL 11

Sofars första tal

1 Sedan talade Sofar från Naama:

2 Ska detta ordflöde få stå obesvarat?

Ska en sådan pratkvarn få rätt?

3 Ska ditt babblande tysta män?

Ska du håna utan att någon sätter dig på plats?

4 Du påstår att din lära är ren

och att du är fläckfri i Guds ögon.

5 Om bara Gud ville tala

och öppna läpparna mot dig!

6 Han skulle berätta för dig 

visdomens hemligheter,

för sann visdom har två sidor.

Då skulle du inse att Gud utkrävt mindre 

än vad din skuld förtjänar.

7 Kan du utforska Guds djup,

och förstå fullt ut den Allsmäktige?

8 Den är hög som himlen –

vad kan du göra?

Den är djupare än dödsriket –

vad begriper väl du?

9 Den är längre än jorden

och bredare än havet.

10 Om Gud far fram

och fängslar och kallar till dom,

vem kan stoppa honom?

11 Gud vet vilka lögnarna är

och han ser ondskan,

skulle han vara likgiltig?

12 Om en idiot kan få förstånd,

då kan en vildåsna födas som människa!

13 Om du gör ditt hjärta fast

och sträcker ut händerna mot honom,

14 om du gör dig av med dina händers ondska

och inte tillåter orättfärdighet i dina tält,

15 då kan du fläckfri blicka uppåt,

och stå trygg utan rädsla.

16 Du ska glömma ditt elände,

minnas det som bortrunnet vatten.

17 Ditt liv ska stråla klarare än ljusan dag

och mörkret bli som gryningsljus.

18 Du ska vara trygg för hoppets skull.

Du ska se dig omkring och vila tryggt.

19 Du ska lägga dig utan någon som skrämmer.

Många ska söka din vänskap.

20 Men de ondas ögon slocknar.

De kan ej fly någonstans,

deras hopp är det sista andetaget.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt