KAPITEL 6

Jesajas kallelse

1 I det året då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron. Hans mantelsläp fyllde templet. 2 Serafer stod ovanför honom. Alla hade sex vingar: med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. 3 De ropade till varandra:

”Helig, helig, helig är härskarornas Herre!

Hans härlighet fyller hela jorden.”

4 Rösten från dem som ropade fick dörrposternas fundament att skaka, och templet fylldes av rök. 5 Då sa jag:

”Vad hemskt, det är ute med mig!

För jag är en man med orena läppar

och jag bor bland ett folk med orena läppar!

Och mina ögon har sett Kungen, härskarornas Herre!”

6 Då flög en av seraferna fram till mig. I handen låg ett glödande kol som han tagit från altaret med en tång. 7 Med det vidrörde han min mun och sa:

”Se, detta har vidrört dina läppar,

din skuld har tagits bort och din synd är försonad.”

8 Och jag hörde Herrens röst som sa: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå för oss?” Jag svarade: ”Jag, sänd mig!” 9 Han sa: 

”Gå och säg till detta folk:

Ni ska lyssna och lyssna men ingenting förstå,

ni ska se och se men ingenting uppfatta.

10 Gör detta folks hjärta defekt, 

gör deras öron döva

och deras ögon blinda.

Så att de inte ser med ögonen,

inte hör med öronen,

inte förstår med hjärtat

och inte vänder om och bli botade.”

11 Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade:

”Tills städerna ligger öde och folktomma,

tills husen står obebodda och landet ligger helt öde.

12 Herren ska driva folket långt bort

så att ödsligheten blir stor i landet.

13 Om så bara en tiondel återstår ska även den brännas,

likt en terebint eller ek som fälls och bara en stubbe står kvar.

Den stubben är en helig ätt.”

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt