KAPITEL 57

Israels otrohet

1 Den rättfärdige går under utan att någon bryr sig.

Gudaktiga män rycks bort utan att någon inser

att det är från ondskan som den rättfärdige rycks bort.

2 Han träder in i friden.

De vilar där de ligger, de som gick den rätta vägen.

3 Men ni där, kom hit!

Ni söner till teckentyderskor,

barn till äktenskapsbrytare och horor.

4 Vem förlöjligar ni? Mot vem grimaserar ni?

Ni är upprorets barn, lögnens avkomma!

5 Ni brinner av lust mellan ekträden

och under alla grönskande träd.

Ni slaktar era barn i ravinerna, nere i bergsklyftorna.

6 Ravinens glatta avgudastenar är din del, de är din lott.

Åt dem utgjuter du dryckesoffer och frambär matoffer.

Skulle jag finna mig i det?

7 Du har placerat din bädd på ett stort och högt berg.

Dit gick du upp för att offra slaktoffer.

8 Bakom dörr och dörrpost satte du din hednasymbol.

Du övergav mig, klädde av dig,

steg upp i din säng och gjorde plats.

Du ingick en pakt med dem som du älskar att ligga med.

Du stirrar på deras kön.

9 Du drog till Molok med olja, och med många salvor.

Du sände dina budbärare till fjärran land,

och ända ner till dödsriket.

10 Du blev trött av din långa färd

men du sa aldrig att det var hopplöst.

Du fick förnyad kraft och svagheten gav vika.

11 Vem räds du för och fruktar eftersom du lever i lögn

och glömmer mig och är likgiltig för mig?

Är det för att jag tigit en lång tid som du inte fruktar mig?

12 Men jag ska blotta din rättfärdighet och dina gärningar.

De ska inte hjälpa dig.

13 Låt din avgudasamling rädda dig när du ropar!

En vind tar med dem alla, en pust för bort dem.

Men den som tar sin tillflykt till mig 

ska äga landet och ärva mitt heliga berg.

Helande och tröst

14 Han säger: ”Bygg, bygg, röj väg!

Ta bort stötestenen från mitt folks väg!”

15 För så säger den höge och upphöjde,

som lever för evigt och vars namn är Helig:

Jag bor i det höga och heliga,

och hos den som är nedbruten och har en ödmjuk ande.

Jag ger liv åt de ödmjukas ande, liv åt de nedbrutnas hjärtan.

16 Jag ska inte strida för evigt, inte ständigt vara vred.

För då skulle deras andeflämta inför mig, de själar jag skapat.

17 Jag var vred över hans girighetssynd.

Så jag slog honom och dolde mig i min vrede.

Men han gav sig av och följde sitt eget hjärta.

18 Jag såg hans vägar.

Men jag vill bota honom och leda honom

och trösta honom och hans sörjande.

19 Jag skapar lovsång på deras läppar.

Fred och välgång för den som är fjärran

och den som är nära, säger Herren.

Jag ska bota honom.

20 Men de onda är som ett upprört hav som aldrig är stilla,

dess vågor rör upp dy och slam.

21 Det finns ingen fred för de onda, säger min Gud.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt