KAPITEL 46

Babels gudar och den ende Guden

1 Bel hukar, Nebo sviktar.

Deras gudabilder läggs på djur och boskap.

Det som ni bar på lyfts nu upp och bärs av trötta djur.

2 Båda sviktar de och hukar.

De kan inte rädda lasten och själva går de i fångenskap.

3 Lyssna på mig, Jakobs ätt, all återstod av Israels folk,

ni som jag hållit och burit från födseln, ja, från livmodern.

4 Jag Är – till er ålderdom,

och jag ska bära er även när håret grånar.

Jag har skapat er.

Jag ska lyfta, bära och rädda er.

5 Vem kan ni jämföra mig med

och göra till min like?

Vem kan ni ställa vid min sida

så att vi skulle vara lika?

6 De tömmer ut guld ur börsen

och väger upp silver på vågen.

De lejer en guldsmed som tillverkar en gud.

De faller ner för den och tillber.

7 De lyfter upp den på axeln

och bär iväg den till dess plats.

Där blir den stående orörlig.

Ropar någon till den kan den varken svara

eller rädda honom från nöd.

8 Tänk på detta och uppträd som män.

Ta det till hjärtat, syndare.

9 Minns det som hänt för länge sedan!

För jag är Gud och ingen annan,

jag är Gud, och ingen är lik mig.

10 Jag kungör slutet från begynnelsen.

Långt i förväg berättar jag

om det som ännu inte inträffat.

Jag säger: Mitt beslut står fast,

allt jag vill ska jag göra.

11 Jag kallar på en rovfågel från öster, 

en man från fjärran land som utför min plan.

Det jag sagt låter jag ske.

Det jag beslutat utför jag.

12 Lyssna på mig, ni obstinata,

ni som är långt från rättfärdighet:

13 Jag för min rättfärdighet nära,

den är inte långt borta.

Och min frälsning dröjer inte.

Jag ger frälsning i Sion, min härlighet åt Israel.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt