KAPITEL 4

Herrens dom

1 Om du vänder åter, Israel,

vänd då åter till mig, säger Herren.

Om du avlägsnar dina vidriga gudar ur min åsyn

och inte irrar omkring,

2 om du svär i sanning, rätt och rättfärdighet:

”Så sant Herren lever”,

då ska folken välsigna sig i honom

och ha sin ära i honom.

3 Så säger Herren

till männen i Juda och Jerusalem:

Bryt er ny mark!

Så inte bland törnen.

4 Ni Juda män och Jerusalems invånare,

omskär er för Herren, ta bort ert hjärtas förhud!

Annars ska min vrede flamma upp

och brinna så att ingen kan släcka,

på grund av allt ont ni gjort.

5 Kungör i Juda och ropa ut i Jerusalem:

”Stöt i hornet över landet.”

Ropa högt och säg: ”Samla er

och fly in i de befästa städerna!”

6 Lyft baneret i riktning mot Sion.

Sök skydd, rör på benen!

För jag sänder ofärd från norr med stor förödelse.

7 Ett lejon lämnar sitt snår,

en folkfördärvare drar fram.

Han lämnar sitt tillhåll för att ödelägga ditt land.

Dina städer blir obeboeliga ruinhögar.

8 Så klä er i säcktyg, klaga och jämra er,

för Herrens brinnande vrede har inte blidkats.

9 På den dagen, säger Herren,

ska kungen och ledarna tappa modet,

prästerna bli skräckslagna 

och profeterna förstummade.

10 Jag sa: O, Herre Jahve! Du bedrog verkligen detta folk och Jerusalem när du sa: ”Ni ska få fred.” Nu vidrör ju svärdet vår strupe!

11 Den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från öknens kala höjder sveper ner mot dottern mitt folk – inte för att sålla eller rensa, 12 nej, en starkare vind kommer från mig. Nu ska jag kungöra dom mot dem!

13 Se, han far fram som ett moln,

hans vagnar är som en storm,

hans hästar är snabbare än örnar.

Det blir hemskt för oss, vi är förlorade!

14 Rengör ditt hjärta från ondska,

Jerusalem, så att du blir räddad!

Hur länge ska onda tankar bo i ditt bröst?

15 Från Dan hörs en som ropar,

det aviseras hemsökelse från Efraims berg.

16 Tala om för folken, låt Jerusalem höra:

En belägringshär kommer från fjärran land,

den skriar mot Juda städer.

17 Som väktare kring åkern omringar de henne,

för hon har trotsat mig, säger Herren.

18 Dina vägval och handlingar vållar dig detta.

Din ondska är så bitter, den plågar ditt hjärta.

19 Min själ, min själ!

Jag vrider mig i smärta,

mitt hjärta slår våldsamt.

Hjärtat vrålar, jag kan inte tiga.

För jag hör horn och stridsrop.

20 Det talas om katastrof på katastrof.

Hela landet är förstört.

Plötsligt är mina tält förstörda,

på ett ögonblick mina tältdukar.

21 Hur länge måste jag se krigsbaneret

och höra hornen?

22 Mitt folk är dårar,

de känner mig inte.

De är oförnuftiga söner

som ingenting begriper.

Att bete sig ont är de duktiga på,

att bete sig gott förstår de inte.

23 Jag såg på jorden, den var formlös och tom,

på himlen, där fanns inget ljus.

24 Jag såg på bergen, de skakade,

och alla höjder vacklade.

25 Jag såg mig om, inte en människa,

och himlens alla fåglar hade flytt.

26 Jag såg mig om, bördigt land var öken,

alla dess städer i ruiner 

inför Herren och hans brinnande vrede.

27 För så säger Herren:

Hela landet ska läggas öde,

men jag ska inte förstöra det helt.

28 Därför sörjer jorden

och himlen ovanför svartnar.

För jag har talat och beslutat,

jag ändrar mig ej och tar inte tillbaka.

29 Hela staden flyr 

för ljudet av ryttare och bågskyttar.

De ger sig in i snåren

och upp bland klipporna.

Alla städer är övergivna, tömda på folk.

30 Du förstörda, vad vill du göra?

Om du än klär dig i scharlakan,

pryder dig med guldsmycken,

förstorar dina ögon med smink,

så gör du dig vacker förgäves.

Dina älskare föraktar dig och vill döda dig.

31 Jag hör skrik som från en födande kvinna,

ångestrop som från en förstföderska.

Det är dottern Sions röst.

Hon kippar efter andan 

och sträcker ut sina händer:

”Det blir hemskt för mig!

Jag tynar bort inför mördare.”

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt