KAPITEL 20

Jeremia angripen av prästen Pashur

1 Prästen Pashur, Immers son, som var överuppsyningsman i Herrens hus, hörde Jeremia profetera dessa ord. 2 Då lät han misshandla profeten Jeremia och sätta honom i stocken vid Övre Benjaminsporten till Herrens hus.

3 Nästa dag när Pashur släppte Jeremia ur stocken, sa Jeremia till honom: ”Herren kallar dig inte Pashur utan Magor-Missabib. 4 För så säger Herren: Jag ska göra dig till en skräck för både dig själv och alla dina vänner. De ska falla för sina fienders svärd inför dina ögon. Jag ska ge hela Juda i den babyloniske kungens hand. Han ska deportera dem till Babel och döda dem med svärd. 5 Jag ska ge alla rikedomar och ägodelar och dyrbarheter i denna stad, samt Juda kungars alla skatter, i deras fienders hand. De ska ta det som byte och föra det till Babel.

6 Och du, Pashur! Du och allt ditt husfolk ska gå i fångenskap. Du ska till Babel, och där ska du dö och begravas med alla dina vänner för vilka du profeterat dina lögner.”

Jeremias klagan

7 Herre, du bedrog mig,

och jag lät mig bedras.

Du är starkare än jag och vann.

Jag har blivit till ständigt åtlöje,

alla hånar mig.

8 Så fort jag talar måste jag klaga,

ropa över våld och illdåd.

Ja, Herrens ord drar spott och spe

över mig dagen lång.

9 Jag sa:

’Jag vill inte tänka på honom

och aldrig mer tala i hans namn.’

Då blev det som en brinnande eld

i mitt hjärta, instängd inom mig.

Jag försökte stå emot, men kunde inte.

10 Jag hör hur hopen viskar.

”Det är terror från alla håll!

Ange honom!

Ja, vi ska ange honom!”

Alla mina vänner väntar på mitt fall.

”Kanske låter han bedra sig.

Då får vi makt över honom 

och kan hämnas på honom.”

11 Men Herren är med mig

som en skräckinjagande krigare.

Därför ska mina förföljare falla

och inte få makt över mig.

De ska verkligen få skämmas,

för de har misslyckats.

Deras eviga vanära ska aldrig glömmas.

12 Härskarornas Herre,

du prövar den rättfärdige.

Du ser hjärta och sinne.

Låt mig få se din hämnd på dem,

för jag har lagt fram min sak för dig.

13 Sjung till Herren, lova Herren!

För han räddar den nödlidande

ur de ondas hand.

14 Förbannad är dagen då jag föddes!

Dagen då min mor födde mig 

ska inte vara välsignad!

15 Förbannad är den man

som meddelade min far:

”Du har fått en son!”

och gjorde honom överlycklig.

16 Låt det gå den mannen

som för de städer Herren ödelade 

utan att sörja.

Låt honom höra skrik om morgonen

och stridsrop mitt på dagen.

17 Detta eftersom han inte 

dödade mig i moderlivet.

Då hade min mor blivit min grav

och hon hade alltid varit havande.

18 Varför kom jag ut ur moderlivet

för att möta elände och sorg

och sluta mina dagar i vanära?

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt