KAPITEL 13

Guds dom över sitt folk

1 När Efraim talade 

blev folk omskakade.

Han upphöjde sig själv i Israel.

Men han dog när han 

drog skuld över sig genom Baal.

2 Och de syndar alltmer.

De gjuter åt sig silvergudar,

avgudar efter eget huvud,

allt gjort av hantverkare.

Folk säger om dem:

”De som offrar 

är folk som kysser kalvar!”

3 Därför ska de bli som morgondis,

som försvinnande dagg,

som agnar virvlande från tröskplatsen,

som rök från ett fönster.

4 Jag är Jahve din Gud 

ända från Egypten.

Du ska inte veta av

någon annan Gud än mig.

Jag är den ende Frälsaren.

5 Jag tog hand om dig i öknen,

i helt uttorkat land.

6 De betade och blev tillfredsställda.

När de blev tillfredsställda

blev de högmodiga.

Därför glömde de mig.

7 Så jag blev som ett lejon för dem,

som en leopard som lurar vid vägen.

8 Jag angriper dem som en björnhona 

berövad sina ungar.

Jag river upp deras bröstkorg.

Jag slukar dem där som en lejonhona,

likt ett vilddjur som sliter dem i stycken.

9 Det är till ditt fördärv, Israel,

att du är emot mig, din hjälpare.

10 Var är din kung

som skulle rädda dig

i alla dina städer?

Och var är dina domare

till vilka du sa:

Ge mig en kung och furstar?

11 Jag gav dig en kung i min vrede,

och i min vrede tar jag bort honom.

12 Efraims skuld är bevarad.

Hans synd är lagrad.

13 När födslovärkarna kommer

är han en son utan förstånd.

När tiden är inne 

vägrar han födas fram.

14 Jag ska fria dem från helvetets grepp.

Jag ska återlösa dem från Döden.

Död, var är dina plågor?

Helvete, var är din udd?

Ånger är dold för mina ögon.

15 Bäst han frodas bland sina bröder

ska östanvinden, en Herrens vind,

blåsa upp från öknen.

Då torkar hans brunn

och hans källa sinar.

Han ska plundra alla dyrbarheter

från skattkammaren.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt