KAPITEL 11

Guds kärlek till Israel

1 När Israel var ett barn

älskade jag honom,

och ut från Egypten

kallade jag min son.

2 Men ju mer de kallas på,

desto mer vandrar de bort.

De offrar åt baalerna

och tänder rökelse

åt avgudabilderna.

3 Det var jag

som lärde Efraim att gå

och tog dem i mina armar.

Men de begrep inte

att jag helade dem.

4 Jag drog dem med människorep,

med kärlekens band.

Jag var för dem lik den som

lyfter av oket från deras nackar.

Jag böjde mig ner och gav dem mat.

5 De ska inte återvända till Egypten.

Assur ska regera över dem

eftersom de vägrade omvända sig.

6 Svärdet ska virvla i deras städer.

Det ska förstöra och förtära deras bommar,

på grund av deras planer.

7 Mitt folk håller fast

vid sitt avfall från mig.

Fastän de kallas till den därovan

är det ingen som upphöjer honom.

8 Hur ska jag kunna överge dig, Efraim,

lämna dig, Israel,

göra med dig som med Adma

och behandla dig som Sebojim?

Hjärtat vänder sig i mig,

all min barmhärtighet vaknar.

9 Jag tänker inte verkställa

min brinnande vrede.

Jag tänker inte åter ödelägga Efraim.

För jag är Gud och inte en människa.

Jag är helig bland er

och ska ej angripa staden.

10 De ska följa Herren,

som ska ryta likt ett lejon.

Och när han ryter ska hans söner

komma bävande från väster.

11 De ska komma bävande

som en fågel från Egypten

och som en duva från Assurs land.

Och jag ska låta dem bo i sina hus,

säger Herren.

12 Efraim har omgett mig med lögn,

Israels hus med svek.

Men Juda vandrar ännu med Gud

och är trofast mot den Helige.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt