KAPITEL 10

Daniels syn vid floden Tigris

1 I den persiske kungen Koresh tredje regeringsår kom ett budskap till Daniel, som kallades Belteshassar. Budskapet var sant och handlade om ett stort krig. Han gav akt på budskapet och fick insikt om synen.

2 Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt under tre veckor. 3 Jag åt inga läckerheter, varken kött eller vin kom i min mun, och jag smorde mig inte förrän de tre veckorna hade gått. 4 Den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden Tigris.

5 Jag blickade upp och såg en man stå där, klädd i linnekläder med ett guldbälte från Ufas runt midjan. 6 Hans kropp liknade krysolit, ansiktet liknade en blixt, ögonen liknade eldslågor, armarna och benen liknade glänsande koppar. Hans ord var som bruset av en väldig folkmassa.

7 Bara jag, Daniel, såg synen. Männen hos mig såg den inte, men de blev så skräckslagna att de sprang och gömde sig. 8 Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen blev jag helt kraftlös. Mitt ansikte blev likblekt, och jag förblev utan kraft. 9 Då hörde jag ljudet av hans ord, och när jag hörde det föll jag i djup sömn med ansiktet mot marken.

Strid i den andliga världen

10 Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp medan knän och händer skakade. 11 Han sa till mig: ”Daniel, du som är så omtyckt, förstå orden jag talar till dig och res dig upp, för jag har nu blivit sänd till dig.” Vid de orden reste jag mig skälvande upp. 12 Han sa: ”Var inte rädd, Daniel. Från första dagen när du bestämde dig för att förstå och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord varit hörda. Och jag har kommit på grund av dina ord.

13 Fursten över Persiens rike gjorde motstånd mot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna och bistod mig, och jag blev kvar där hos Persiens kungar. 14 Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i kommande dagar, för synen avser framtiden.”

15 Medan han talade så till mig böjde jag mitt ansikte mot marken i tysthet. 16 Han som liknade en människoson vidrörde då mina läppar. Och jag tog till orda och sa till honom som stod framför mig: ”Min herre, på grund av synen har jag ångest och är helt kraftlös. 17 Och hur skulle jag, din tjänare, kunna tala med en herre som du? Min kraft är slut och jag kan inte andas.”

18 Han som liknade en människa rörde då åter vid mig och styrkte mig. 19 Han sa: ”Var inte rädd, du som är så omtyckt! Frid till dig! Var riktigt stark!” När han talade med mig kände jag mig styrkt och sa: ”Tala, min herre, för du har styrkt mig.”

20 Sedan sa han: ”Förstår du varför jag har kommit till dig? Men nu måste jag återvända för att strida mot fursten över Persien, och när jag drar ut kommer fursten över Grekland. 21 Men jag vill berätta för dig vad som är skrivet i sanningens bok. Ingen enda bistår mig mot dessa utom Mikael, er furste.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt