KAPITEL 32

1 Lyssna, du himmel, jag vill tala,

hör, du jord, orden från min mun!

2 Låt min lära droppa som regn,

mitt tal flöda som dagg,

som regnskurar över grönska,

som duggregn över gräs.

3 Jag vill kungöra Jahves namn.

Ge till känna Guds storhet!

4 Han är Klippan.

Hans verk är fullkomliga.

Hans vägar är alla rätta.

Han är en trofast Gud 

som aldrig gör orätt.

Han är rättfärdig och rättvis.

5 De betedde sig fördärvligt mot honom.

De är inte hans söner.

De är ett skadat, perverst och förryckt släkte.

6 Är det så du lönar Herren,

du dåraktiga och vettlösa folk?

Är han inte din Fader och Skapare,

som danade och formade dig?

7 Minns dagar som flytt.

Beakta gångna släktens år.

Fråga din far, han ska berätta,

dina äldste, de ska ge svar.

8 När den Högste gav land åt folken

och skingrade Adams söner,

satte han gränser mellan folken

efter antalet av Guds söner.

9 Herrens del är hans eget folk,

Jakob är hans arvslott.

10 Gud fann honom i ökenland,

i ödslig och tjutande ödemark.

Han omslöt och vårdade honom,

han skyddade honom som sin ögonsten.

11 Likt en örn som väcker sitt bo

och svävar över sina ungar,

som breder ut sina vingar

och tar dem och bär dem på sina fjädrar.

12 Herren ensam ledde honom,

ingen främmande gud var med honom.

13 Han lät honom rida över landets höjder

och äta av markens gröda.

Han lät honom suga honung ur berget,

olja ur den hårda klippan,

14 gav honom gräddmjölk av kor,

sötmjölk av får, fett av lamm,

baggar och bockar från Bashan,

det bästa och finaste vete,

druvors blod att dricka,

skummande vin.

15 Då blev Jeshurun fet och slog bakut.

Du blev fet och tjock och stinn.

Han övergav Gud, sin skapare,

och föraktade sin frälsnings klippa.

16 De gjorde honom svartsjuk

med främmande gudar,

väckte hans vrede med vidrigheter.

17 De offrade åt demoner, inte åt Gud,

åt gudar okända för dem,

nya färska gudar obekanta för era fäder.

18 Du försköt Klippan som födde dig,

du glömde Gud som gav dig livet.

19 När Herren såg detta förkastade han dem.

Hans söner och döttrar hade gjort honom vred.

20 Han sa:

Jag ska dölja ansiktet för dem,

tills jag får se deras slut.

För de är ett perverst släkte,

söner det ej går att lita på.

21 De gjorde mig svartsjuk

med sina icke-gudar.

De väckte min vrede

med sina tomma avgudar.

Så jag ska göra dem svartsjuka

med ett icke-folk.

Jag ska göra dem upprörda

med ett dåraktigt folkslag.

22 För min vrede har tänt en eld

som brinner till helvetets djup.

Den förtär jorden med dess gröda

och sätter bergens grundvalar i brand.

23 Jag ska hopa ofärd över dem,

skjuta mina pilar mot dem.

24 De ska utmattas av svält,

förtäras av pest och plågsam farsot.

Jag ska sända rovdjurs tänder mot dem

och giftormar som krälar i stoftet.

25 Ute ska svärdet härja,

inomhus skräcken.

Det drabbar pojkar, flickor,

spädbarn och grånade män.

26 Jag tänkte säga:

Jag ska blåsa iväg dem,

utplåna deras minne bland människor.

27 Men jag fruktade fiendens ilska,

att deras ovänner skulle missförstå och säga:

´Det är vår hand som triumferar,

det var inte Herren som gjorde allt detta´.

28 De är ett rådlöst folk

som saknar förstånd.

29 Vore de visa skulle de fatta och förstå 

hur slutet blir för dem.

30 Hur kan en förfölja tusen,

två jaga iväg tiotusen,

om inte deras Klippa hade sålt dem,

om inte Herren hade utlämnat dem?

31 Våra fienders klippa

är inte som vår Klippa,

det medger de själva.

32 För deras vinstock är från Sodom 

och från Gomorras fält.

Deras druvor är giftiga,

deras klasar är beska.

33 Deras vin är ormgift,

kobrors dödliga gift.

34 Sådant finns förvarat hos mig,

förseglat i mina förrådshus.

35 Hämnden och vedergällningen

tillhör mig.

Tids nog ska deras fot snava.

För deras olycksdag är nära,

det kommande hastar mot dem.

36 Herren ska upprätta sitt folk

och trösta sina tjänare.

För han ser att de saknar kraft

och att varken slav eller fri finns kvar.

37 Då ska han fråga:

Var är deras gudar,

klippan de flydde till,

38 de som åt deras slaktoffers fett

och drack deras dryckesoffers vin?

Låt dem komma och hjälpa er,

låt dem beskydda er!

39 Inse att jag är Han.

Det finns ingen annan gud än jag.

Jag dödar och jag gör levande,

jag skadar och jag helar.

Ingen kan rädda ur min hand.

40 För jag lyfter handen

mot himlen och säger:

Så sant jag lever för evigt:

41 När jag vässat

mitt flammande svärd

och min hand greppar domen,

då tar jag hämnd på mina fiender

och straffar dem som hatar mig.

42 Jag berusar mina pilar av blod,

av fallnas och fångnas blod,

och mättar mitt svärd med kött,

av fiendeledares huvuden.

43 Gläd er, ni hednafolk, med hans folk!

För han hämnas sina tjänares blod.

Han tar hämnd på sina fiender.

Han bringar försoning för sitt land och sitt folk.

44 Mose kom med Hosea, Nuns son, och läste alla ord i denna sång inför folket. 45 Och när Mose hade läst alla dessa ord till hela Israel, 46 sa han till dem: ”Lägg på hjärtat alla de ord som jag i dag talat till varning för er, så att ni befaller era söner att noga följa alla ord i denna lag. 47 För detta är inte tomma ord för er, det gäller ert liv. Genom dessa ord ska ni få ett långt liv i landet som ni tar i besittning när ni går över Jordanfloden.”

Gud talar om Moses död

48 Samma dag talade Herren till Mose: 49 ”Gå upp på Abarimberget, på berget Nebo i Moab mitt emot Jeriko. Se ut över Kanaan som jag ger åt Israels söner till egendom. 50 Där uppe på berget ska du dö och förenas med ditt folk, liksom din bror Aron dog på berget Hor och förenades med sitt folk. 51 Detta sker för att ni var trolösa mot mig bland Israels söner vid Meribas vatten vid Kadesh i öknen Zin och inte höll mig helig bland Israels söner. 52 Du ska få se landet på avstånd men inte komma in dit, till landet som jag ger åt Israels söner.”

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt