KAPITEL 18

Absaloms död

1 David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, några över tusen och några över hundra. 2 Därefter sände han iväg armén: en tredjedel under Joab, en tredjedel under Abishaj, Serujas son, Joabs bror, och en tredjedel under Ittaj från Gat. Och kungen sa till männen: ”Jag ska själv också dra ut med er.” 3 Men krigsfolket sa: ”Du får inte gå med! För vare sig vi måste fly eller hälften av oss stupar bryr de sig inte om oss. Men du är värd som tiotusen av oss. Så det är bättre att du står redo att bistå oss från staden.” 4 Då sa kungen: ”Jag gör det ni anser vara bäst.” Så kungen ställde sig vid stadsporten medan hela armén marscherade ut i avdelningar på hundra och tusen. 5 Kungen befallde Joab, Abishaj och Ittaj och sa: ”För min skull, gå varsamt fram med den unge Absalom.” Alla hörde när kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.

6 Så drog armén ut på fältet mot Israel, och slaget stod i Efraims skog. 7 Där besegrades Israels armé av Davids tjänare. Det blev en stor slakt av tjugotusen man den dagen. 8 Striden bredde ut sig över hela trakten. Och skogen slukade fler män än svärdet den dagen.

9 Absalom blev upptäckt av Davids män. Han red på sin mulåsna som kom in under en stor terebint med täta grenar. Och Absaloms huvud fastnade i terebinten. Han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom sprang vidare. 10 En man såg det och berättade för Joab: ”Lyssna, jag såg Absalom hänga där borta i en terebint!” 11 Joab sa till mannen som informerade honom: ”Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig en årslön och ett bälte.” 12 Mannen svarade Joab: ”Om jag än fick hundra årslöner i mina händer skulle jag inte lyfta handen mot kungens son. För vi hörde kungens befallning till dig, Abishaj och Ittaj: ’Var rädda om den unge Absalom!’ 13 Hade jag därför betett mig så falskt skulle du säkert ha lämnat mig i sticket, eftersom inget kan döljas för kungen.” 14 Joab sa: ”Jag tänker inte slösa tid här på dig.” Han tog tre spjut i handen och stötte dem i Absaloms hjärta medan han ännu var vid liv i terebinten. 15 Och Joabs tio unga väpnare omringade Absalom och högg honom till döds. 16 Sedan blåste Joab i hornet, och hären upphörde att förfölja Israel eftersom Joab tyglade dem. 17 De tog Absalom och slängde honom i en djup grop i skogen och staplade upp ett stort stenröse över honom. Och varje israelit flydde hem till sig.

18 Medan Absalom levde hade han låtit resa åt sig en stenstod i Kungadalen, för han tänkte: ”Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn.” Han uppkallade stenstoden efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms monument.

David sörjer Absaloms död

19 Ahimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig springa och ge kungen budet att Herren friat honom från hans fienders hand.” 20 Men Joab sa: ”I dag blir du ingen budbärare. En annan dag kan du komma med bud, men inte i dag, för kungens son är död.” 21 Och Joab sa till en man från Kush: ”Gå och berätta för kungen vad du bevittnat.” Kushiten bugade sig för Joab och sprang iväg.

22 Ahimaas, Sadoks son, sa åter till Joab: ”Vad som än händer, låt mig få springa iväg efter kushiten.” Joab sa: ”Varför vill du göra det, min son? Det är ju inget bud som bringar lön.” 23 Han svarade: ”Vad som än händer vill jag springa.” Då sa Joab: ”Spring då!” Och Ahimaas rusade över Jordanslätten och passerade kushiten.

24 David satt mellan stadsportarna när väktaren gick upp på porttaket vid muren. Väktaren lyfte blicken och såg en ensam man som kom springande. 25 Väktaren ropade för att meddela kungen, som sa: ”Är han ensam så är han en budbärare”. Och han kom allt närmare. 26 Väktaren såg en annan man komma springande, och ropade till portvakten: ”Titta, ännu en ensam man kommer springande!” Kungen sa: ”Det är också en budbärare.” 27 Väktaren sa: ”Den förste löper som Ahimaas, Sadoks son”. Kungen sa: ”Det är en bra man, han kommer med goda nyheter.”

28 Ahimaas ropade till kungen: ”Allt är väl!” Och han böjde sig ner inför kungen med ansiktet mot marken och sa: ”Lovprisad är Jahve din Gud som utlämnat männen som lyfte handen mot min herre kungen!” 29 Då frågade kungen: ”Är allt väl med den unge mannen Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg att det rådde kaos när Joab sände iväg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde.” 30 Kungen sa: ”Gå åt sidan och stå kvar här.” Så han gick åt sidan och väntade.

31 Just då kom kushiten, som sa: ”Min herre och kung, ta emot en god nyhet! Herren har i dag friat dig från alla som reste sig mot dig.” 32 Kungen frågade kushiten: ”Är allt väl med den unge mannen Absalom?” Kushiten svarade: ”Som det gick med den unge mannen, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som med ont uppsåt reser sig mot dig.”

33 Kungen blev chockad. Han gick upp i salen ovanför porten och grät. Medan han gick ropade han: ”Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt