KAPITEL 8
Vattnet drar sig tillbaka
1 Men Gud tänkte på Noa och på alla djur och all boskap som var med honom i arken. Guds Ande svepte över jorden, och vattnet sjönk undan. 2 Djupets källor och himlens dammluckor stängdes. Regnet upphörde. 3 Vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter 150 dagar hade vattnet minskat. 4 Den sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. 5 Vattnet minskade alltmer fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken. 7 Han sände ut en korp som flög fram och åter tills vattnet hade torkat upp från jorden. 8 Sedan sände han ut en duva för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan fann ingen viloplats för sin fot utan återvände till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog duvan in till sig i arken. 10 Sedan väntade han sju dagar till innan han åter lät duvan flyga ut ur arken. 11 Och om kvällen kom duvan tillbaka till honom, med ett friskt olivlöv i näbben! Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Han väntade sju dagar till. Sedan lät han duvan flyga ut igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.
13 Det år då Noa fyllde 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 Alla djur du har hos dig, allt kött, ska du ta med dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de sprids över jorden och är fruktsamma och blir många på jorden.” 18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och alla kräldjur och alla fåglar och allt som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
Herrens löfte
20 Noa byggde ett altare åt Herren. Sedan tog han av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 När Herren kände den blidkande doften sa han till sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna marken för människans skull, fastän människohjärtat är böjt åt det onda allt från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. 22 Under alla jordens dagar ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.”
8:1. Guds Ande. Liksom Anden verkade vid skapelsen (1:2), så verkade han vid denna förnyade skapelse.
8:21. den blidkande doften. Noas brännoffer som profetiskt föregriper Jesu Kristi försoning får som följd att Gud aldrig mer ska förbanna marken genom att sända en flod eller någon annan hemsökelse över jorden som dödar allt levande. Den ursprungliga förbannelsen (3:17-19) är ej upphävd utan fortsätter, Jes 24:6. Se även Ords 3:33, 5 Mos 28:15-68. Det är bara i himlen som det inte finns någon förbannelse, Upp 22:3. människohjärtat är böjt åt det onda, se Ps 51:7, Jer 17:9, Matt 15:19-20 och Rom 5:12 med kommentarer.
8:22. Inga globala hemsökelser eller klimatförändringar, hur omfattande de än är, kommer att rubba på jordens naturliga ordningar.
© Ragnar Blomfelt