Lidande och hopp
1 Jag är mannen
som fått uppleva lidande
av hans vredes käpp.
2 Han ledde och förde mig
i mörker istället för ljus.
3 Ja, han vände handen mot mig
utan uppehåll dagen lång.
4 Han tärde mitt kött och min hud
och krossade mina ben.
5 Han belägrade och omringade mig
med gift och motgång.
6 Han har satt mig i mörkret,
som de sedan länge döda.
7 Han spärrade in mig
så att jag inte kommer ut.
Han lade på mig tunga bojor.
8 Hur mycket jag än ropade
så blockerade han min bön.
9 Han spärrade mina vägar med stenblock
och gjorde mina stigar krokiga.
10 Han låg i bakhåll som en björn,
som ett dolt lejon.
11 Han förde mig på avvägar,
sönderslet mig,
och lät mig ligga övergiven.
12 Han spände sin båge
och ställde mig som mål för sin pil.
13 Sitt kogers pilar
sköt han in i min kropp.
14 Jag blev till åtlöje för allt mitt folk,
deras nidvisa dagen lång.
15 Han fyllde mig med bitterhet,
gav mig malört att dricka.
16 Han krossade mina tänder mot stenar
och tryckte ner mig i askan.
17 Du berövade min själ friden,
jag har glömt vad lycka är.
18 Jag sa:
”Jag har förlorat all kraft
och mitt hopp till Herren.”
19 Minns min nöd och hemlöshet,
det är malört och gift!
20 Jag minns det oavbrutet
och blir deprimerad.
21 Följande tar jag till hjärtat
vilket ger mig hopp:
22 Herrens trogna kärlek
upphör aldrig,
hans barmhärtighet
tar aldrig slut.
23 De förnyas varje morgon.
Din trofasthet är väldig.
24 Min själ säger
att jag tillhör Herren,
därför står mitt hopp till honom.
25 Herren är god
mot dem som väntar på honom,
mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att i stillhet
vänta på Herrens frälsning.
27 Det är gott för en man
att bära ett ok i sin ungdom.
28 Han ska sitta ensam och tyst,
för Gud har lagt det på honom.
29 Han ska begrava munnen i stoftet,
kanske finns det hopp.
30 Han ska vända sin kind
mot den som slår
och låta sig fyllas av hån.
31 Herren förkastar inte för alltid.
32 Om han bedrövat,
så förbarmar han sig
i sin stora kärlek,
33 för det är inte av hjärtat han plågar
och bedrövar människors söner.
34 Att krossa landets alla fångar
under sina fötter,
35 att neka en man rättvisa
inför den Högstes ansikte,
36 att förvränga någons rättssak
– skulle Herren inte se det?
37 Vem talade och det blev till?
Var det inte Herren som befallde?
38 Kommer inte ofärden och välfärden
från den Högstes mun?
39 Varför klagar en människa i livet?
Varför klagar en man över sin synd?
40 Låt oss pröva och granska våra vägar,
och vända om till Herren!
41 Låt oss lyfta våra hjärtan och händer
till Gud i himlen!
42 Vi har syndat och revolterat,
och du har inte förlåtit.
43 Du dolde dig i vrede och förföljde oss.
Du dödade skoningslöst.
44 Du dolde dig i moln
så att ingen bön kunde passera.
45 Du gjorde oss till skräp och skit
bland folken.
46 Alla våra fiender gapar mot oss.
47 Fasa och fallgropar möter oss,
vandalism och sönderfall.
48 Tårar flödar från ögat,
för dottern mitt folk går under.
49 Oavbrutna tårar
som aldrig vill upphöra,
50 förrän Herren blickar ner
från himlen och ser.
51 Det gör ont i mig
att se min stads alla döttrar.
52 Jag blev utan orsak
jagad som en fågel
av mina fiender.
53 De vräkte mig levande i gropen
och kastade sten på mig.
54 Vatten forsade över mitt huvud
och jag sa: ”Nu är det slut!”
55 Jag anropade ditt namn, Jahve,
från gropens djup.
56 Du hörde mig:
”Slut inte ditt öra
för mitt bönerop om lindring.”
57 Du kom nära den dagen
jag anropade dig,
du sa: ”Var inte rädd!”
58 Herre, du tog dig an min sak,
du friköpte mitt liv.
59 Herre, du ser hur illa jag behandlas,
döm i min sak!
60 Du ser all deras hämndlystnad,
alla deras intriger mot mig.
61 Herre, du har hört deras hån,
alla deras intriger mot mig.
62 Mina fiender
viskar och mumlar om mig
dagen i ända.
63 Märk väl
att vare sig de sitter eller står
sjunger de nidvisor om mig.
64 Du ska ge dem vad de förtjänar, Herre,
för vad de har gjort.
65 Du ska ge dem ett obstinat hjärta,
din förbannelse ska vara över dem.
66 Du ska förfölja dem i vrede
och ha ihjäl dem under Herrens himmel.
3:1. Jag är mannen. Möjligen avses profeten Jeremia.
© Ragnar Blomfelt