Elifas första tal
1 Sedan talade Elifas från Teman:
2 Orkar du med
om någon vill tala till dig?
Men vem kan låta bli att säga något?
3 Lyssna, du har väglett många
och stärkt de svaga.
4 Dina ord har rest upp den som snubblat,
du har styrkt svaga knän.
5 Men nu när det gäller dig blir du otålig,
när det drabbar dig blir du bestört.
6 Är inte din gudsfruktan din tillförsikt?
Är inte din oförvitlighet ditt hopp?
7 Tänk efter!
När gick en oskyldig under?
Var blev rättrådiga förintade?
8 Jag har sett att de som plöjer ondska
och sår elände, får skörda sådant.
9 De förgås av Guds andedräkt,
de förtärs av hans vredes fnysning.
10 Lejonen ryter och vrålar,
unglejonens tänder bryts av.
11 Det starka lejonet förgås i brist på rov,
lejonhonans ungar skingras.
12 Ett ord smög sig till mig.
Det viskade i mitt öra
13 när tankarna upprördes av nattliga syner
och människorna låg i djup sömn.
14 Jag blev alldeles skräckslagen
och hela kroppen skakade.
15 En ande som strök förbi mitt ansikte
fick håren på kroppen att resa sig.
16 Den stannade,
men jag fick inget grepp om
vad det var för gestalt jag såg.
Efter tystnad hörde jag en röst:
17 ”Kan en man stå rättfärdig inför Gud?
Kan en man vara ren inför sin Skapare?
18 Gud litar inte ens på sina tjänare,
han finner brister hos sina änglar.
19 Hur mycket mer hos dem
som bor i lerhyddor,
dem vars ursprung är stoftet
och som krossas likt malen!
20 Från morgon till kväll
slås de sönder och samman.
De går under för alltid
utan att någon bryr sig.
21 Deras tältlinor rycks upp.
De dör utan visdom.”
© Ragnar Blomfelt