1 Sänd lamm till landets ledare,
från Sela i öknen till dottern Sions berg.
2 Likt flaxande fåglar utskuffade ur redet,
så är Moabs döttrar vid Arnons vadställen.
3 ”Ge oss råd, kom med beslut!
Låt din skugga under dagen vara riktigt mörk.
Göm de fördrivna, röj inte flyktingarna!
4 Låt Moabs fördrivna bo hos dig
och skydda dem från fördärvaren.
När förtrycket är över, härjningen slut
och tyrannen borta från landet,
5 då ska en tron upprättas i kärlek.
En pålitlig domare
ska sitta på den i Davids tält,
en som söker rättvisa
och främjar rättfärdighet.”
6 Vi har hört om Moabs oerhörda stolthet.
Och om hans arrogans, högfärd,
aggressivitet och hans tomma skryt.
7 Låt därför Moab gråta i självömkan,
ja, låt alla gråta!
Sucka bedrövat över Kir-Haresets russinkakor.
8 För Heshbons fält försmäktar,
liksom Sibmas vinstockar.
Folkens herrar har slagit ner dess ädla druvor
vars rankor nådde till Jaeser
och bredde ut sig i öknen.
Dess grenar sträckte sig ut över havet.
9 Därför gråter jag med Jaeser
över Sibmas vinstockar.
Jag vattnar dig med mina tårar,
Heshbon och Eleale.
Glädjeropen över din frukt och gröda
har tystnat.
10 Glädje och lycka har tagits bort
från de bördiga fälten.
Och i vingårdarna
har sången och jublet tystat.
Ingen trampar vin i pressarna.
Jag har gjort slut på glädjeropen.
11 Så i djupet av min själ stönar jag
över Moab och Kir-Heres, likt en lyra.
12 Fastän Moab visar sig på offerhöjden
och tröttar ut sig där,
och går till sin helgedom och ber,
så är det till ingen nytta.
13 Detta var det budskap som Herren på den tiden talade om Moab. 14 Men nu säger Herren: Om tre år – som daglönare räknar – ska Moabs ära förvandlas till förakt, så folkrikt det är. De kvarvarande ska vara få och svaga.
© Ragnar Blomfelt