Introduktion till Psalmernas bok

 

(Översättning från ESV Study Bible, Introduction to The Psalms.✱)


 

Titel

Psalmernas bok, eller Psaltaren, har tillhandahållit åt troende några av deras mest älskade bibeltexter. Det är en samling av 150 poetiska verk som uttrycker en mängd olika känslor, däribland: kärlek och dyrkan till Gud, sorg över synd, förtröstan på Gud under desperata omständigheter, striden mellan rädsla och tillit, vandring med Gud även när vägen syns mörk, tacksamhet för Guds omsorg, hängivenhet till Guds ord, och visshet om Guds planers slutliga triumf för världen.

Den engelska titeln kommer från det grekiska ordet psalmos, som översätter hebreiskans mizmor, ”sång”, funnen i många av psalmtitlarna och översätts helt enkelt med ”psalm” (t.ex. Psalm 3). Detta grekiska namn för boken etablerades vid tiden för NT (Luk 20:42, Apg 1:20). Det hebreiska namnet för boken är Tehillim ”lovprisningar,” vilket understryker den karakteristiska användningen av dessa sånger som lovprisningar uppsända till Gud i offentlig gudstjänst.

Tema

Denna hebreiska etikett för psalmerna – ”lovprisningar”, kan ursprungligen ha återspeglat den idé som är lätt funnen i dag, att tillbedjan och tacksägelse till Gud är primära gudstjänsthandlingar. Men bättre är att lära från Psalmernas bok som helhet att hela skalan av psalmer – från dyrkan och tacksägelse till de behövandes rop på hjälp (även de övergivnas stön i Psalm 88) – lovprisar Gud när de uppsänds till honom av hans folk i den gemensamma gudstjänsten.

Författarskap, syfte, och datering

Många av psalmerna har titlar (se t.ex. Ps 3 och 4). Dessa titlar kan inkludera liturgisk inriktning, historiska noteringar, och eventuellt författarens identitet. Det hebreiska ord som översätts ”av” (t.ex. ”av David”) kan betyda, enligt sitt sammanhang, ”tillhör”, ”författad av” eller ”om”. Samma ord kan också översättas ”till” (t.ex. ”till körledaren”). I uttrycket ”en psalm av David” (Ps 3), så är den mest naturliga uppfattningen till ”av” David, att det var David som skrev psalmen. Detta återspeglas i nytestamentliga citat (t.ex. Mark 12:36, Apg 2:25, Rom 4:6, 11:9). Baserat på detta så är det lätt att ta det fristående ”av David” (t.ex. Ps 11) på samma sätt.

Att tolka titlarna på detta sätt tillerkänner David som den oftast förekommande författaren i Psalmernas bok: vi möter honom i 73 titlar, och NT tilllägger ytterligare två (Apg 4:25 för Psalm 2, och Hebr 4:7 för Psalm 95). Andra författare inkluderar Korach söner (11 psalmer), Asaf (12 psalmer), Salomo (möjligen två psalmer), och Mose (en). Andra psalmer identifierar inte författaren alls.

Davids författarskap överensstämmer väl med bibliska vittnesbörd. David var ”skicklig att spela harpa” (1 Sam 16:16-23 SFB) och en förfaren låtskrivare (2 Sam 1:17-27, 22:1-23:7). Hans rykte som ”Israels ljuvlige sångare” (2 Sam 23:1 SFB) är mycket trovärdig, liksom när Första Krönikeboken presenterar honom som en man som tar en aktiv roll i utvecklingen av Israels lovsångstjänster (t.ex. 1 Krön 16:4-7, 37-42, 23:2-6, 25:1-7). Korach söner tjänade i helgedomen (1 Krön 9:19), och några av dem tillsammans med Asaf var satta att ”ansvara för sången i HERRENS hus” (1 Krön 6:31 SFB). (Det är också tänkbart att dessa sista två namn representerar ursprunget till de körer eller skrån som bär deras namn.) Salomo är känd för vad han uträttat med sin ”visdom”, men han skrev också ”sånger” (1 Kung 4:32), vilket skulle kunna omfatta två psalmer (Ps 127, och möjligen Ps 72). Mose bidrog med sånger för hela det samlade folket (2 Mos 15:1-18, 5 Mos 31:30-32:44, jfr 33:1-29).

I slutet av artonhundratalet drog många forskare slutsatsen att titlarna i Psalmernas bok hade liten eller ingen giltighet. Några av deras starkaste argument innefattade närvaron av ord och fraser i psalmerna som mer såg ut att höra hemma i senare hebreiska eller till och med arameiska än i standard bibelhebreiska. Detta skulle innebära att psalmerna som de existerar i dag kommer från de första århundradena f.Kr. Men upptäckten av flera forntida främreorientaliska skrifter sedan dess har gjort det möjligt att ge en mer utförlig historia av det hebreiska språket och en mer utförlig förståelse av forntida litterärt bruk, och det är nu svårare att upprätthålla dessa argument för sen datering. Många forskare kan nu medge att rätt många av psalmerna kommer från före den babyloniska exilen. Tillsammans med de uppenbart forntida författarskapsnotiserna så ger detta en god anledning att ta dessa notiser för vad de utger sig för att vara. NT:s författare accepterar David som författare av de psalmer som tillskrivs honom (t.ex. Mark 12:36, Apg 1:16, 2:25, Rom 4:6, 11:9), och ibland gör gestalter i en berättelse Davids författarskap till något avgörande i deras ärende (t.ex. Luk 20:42, Apg 2:29, 34, 13:36-39). (Till frågan om vilken funktion författarskap har, särskilt vad avser David, se Psalmernas bok som Skrift.)

Fjorton av Davids psalmer tillägger ytterligare information i deras titlar. De förbinder psalmen till en specifik händelse i Davids liv: Ps 3 hänvisar till 2 Sam 15-17. Ps 7 hänvisar till Kush som är okänd. Ps 18 hänvisar till 2 Sam 22. Ps 30 hänvisar inte till något i Davids liv, men jfr 1 Kung 8:63. Ps 34 hänvisar till 1 Sam 21:12-22:1. Ps 51 hänvisar till 2 Sam 11-12. Ps 52 hänvisar till 1 Sam 22:9-19. Ps 54 hänvisar till 1 Sam 23:19. Ps 56 hänvisar till 1 Sam 21:10-11. Ps 57 hänvisar till 1 Sam 22:1 eller 24:3. Ps 59 hänvisar till 1 Sam 19:11. Ps 60 hänvisar till 2 Sam 8:1-14. Ps 63 hänvisar till 2 Sam 15-17? 1 Sam 23:14-15? Ps 142, samma som Ps 57.

Det sägs ofta att de är senare tillägg till psalmerna eftersom de berättar händelser i tredje person (medan psalmen är i första person). Några undrar också om sådana kultiverade verk (som t.ex. Ps 34) kunde ha uppstått från de omständigheter som beskrivs i titeln. Svaret är att det inte finns någon anledning till varför en författare inte kan berätta om sig själv i tredje person (se t.ex. Jes 20:2, Jer 20:1-2, 21:1-3, 26:1-24, Hos 1:2-6, etc.). Dessutom innebär inte titlarna att David utarbetade psalmen vid tiden för händelsen, utan bara att händelsen ledde fram till psalmen. Det faktum att två av titlarna inte kan korreleras med någonting i Första och Andra Samuelsboken argumenterar mot idén att en senare redaktör lagt till dessa titlar efter att noggrant undersökt bibliska texter. Slutligen, den historiska informationen hjälper ofta till att både tolka psalmen och att bedöma hur den ska tillämpas. Så följande anmärkningar nyttjar sig av den här informationen.

Några av psalmerna tycks ursprungligen ha skrivits för ett särskilt tillfälle (t.ex. Ps 24, 68, 118). Kanske kom de att användas under särskilda högtider för att fira minnet av de ursprungliga händelserna. Några forskare har föreslagit att den liturgiska kalendern som finns i Tredje Mosebok är en sen uppfinning, och att Israels tidiga period (när några av psalmerna först skrevs ner) hade årliga högtider analoga med de som återfanns i andra kulturer. Följaktligen försökte de associera vissa psalmer med platser i dessa hypotetiska högtider. Bevisen för en sådan konstruktion är klena, och många försöker i dag länka samman olika psalmer med de bibliska högtiderna. En svårighet med detta är att det finns så lite information i GT självt om hur många olika sätt av gudsdyrkan som förrättades. Förutom högtiderna placerar 3 Mos 23:3 veckosabbaten som en dag av ”helig sammankomst”. Det är oklart vilken typ av möte som förväntades i byarna vecka för vecka, men det verkar vara någon form av gudstjänst. Därför, medan det verkar riktigt att vissa psalmer är avsedda för särskilda högtider eller festivaler (t.ex. Ps 65 som är en tacksägelse för skörden), så är det också klart att många psalmer är lämpliga året runt, och kunde användas efter behov. Psalm 92 är t.ex. en tacksägelse för sabbatsdagen som inträffade varje vecka.

De individuella psalmerna kommer från olika perioder av Israels historia: från Mose tid (femtonde eller trettonde århundradet f.Kr.), till Davids och Salomos tid (tionde århundradet f.Kr.), ner till tiden för exilen och postexilisk tid (t.ex. Psalm 137). Ett antal faktorer visar tydligt att Psalmernas bok i sin nuvarande form är resultatet av en insamlandeprocess (med eventuell redigering) från en rad olika källor. Sådana faktorer inkluderar:

(a) Indelningen i fem böcker och släktskapsgrupper, t.ex. Ps 1-2, 113-118 (det egyptiska hallel), Ps 120-134 (pilgrimssånger), och den slutliga Halleluja sektionen i Ps 146-150 (se diskussion om Struktur).

(b) Förekomsten av de nästan identiska Ps 14 och 53.

(c) Notisen i Ps 72:20 om slutet av Davids böner (fastän det fortfarande följer en hel del psalmer av David).

Det går inte att säga vilken typ av redigering som insamlare skulle ha gjort då de inkorporerade en komposition i Psaltarens utveckling. Vedertagna metoder bland skriftlärda inkluderar mindre saker som uppdatering av stavning och grammatik, och förtydliganden av ortsnamn. Om respekten för en författares inspiration var så hög som den borde ha varit (1 Krön 25:1-5 beskriver några av psalmisterna som ”profeterande” och som ”siare” vilket innebär att de meddelar Guds egna ord), då är det osannolikt att redaktörerna gick utöver de skriftlärdas vedertagna praxis. Det är troligt att många av psalmerna började som djupt personliga poetiska verk, som sedan anpassades för användning i församlingen, eventuellt så även av den ursprunglige författaren. Det är också troligt att vissa psalmer blev utarbetade genom sammanfogning av redan existerande material (t.ex. Ps 108). Men för de troende så är det den slutliga formen som är kanonisk, och det är det centrala för dessa anmärkningar.

Det verkar som att i varje skede av denna redaktionella process så tjänade Psalmernas bok som en sångbok av det gudstjänstfirande gudsfolket.

Centrala teman

Psalmernas bok är i grunden Guds folks hymnbok vid gudstjänsten. Psalmernas bok tar de grundläggande teman i GT:s teologi och förvandlar dem till sånger. Så gemensamma teman över hela GT återkommer i Psalmernas bok och inkluderar följande:

1 Monoteism. Den ende sanne Guden, Skapare av himmel och jord och härskare över allting, kommer att rättfärdiga sin egen godhet och rättvisa, i sin egen tid. Varje människa måste känna och älska denne Gud, vars obefläckade moraliska renhet, storslagna kraft och visdom, orubbliga trofasthet och oupphörliga kärlek är hisnande vacker.

2 Skapelse och fall. Fastän Gud skapade människan med värdighet och ett syfte, så är alla människor sedan fallet drabbade med synder och svagheter som endast Guds nåd kan bota.

3 Utväljelse och förbund. Den ende sanne Guden valde ett folk åt sig själv och förband sig själv till dem genom sitt förbund. Detta förbund uttryckte Guds intention att frälsa folket, och genom dem bringa ljus till resten av världen.

4 Medlemskap i förbundet. I sitt förbund bjuder Gud sin nåd till sitt folk: förlåtelse för deras synder, formande av deras liv i denna värld till att återspegla hans egen ära, och involvera dem till att föra ljus till hedningarna. Varje medlem av Guds folk har ett ansvar att gripa tag i denna nåd från hjärtat: att tro på löftena, att växa i lydnad för buden, och att fortsätta göra så hela sitt liv. De som griper tag på detta sätt är de trogna, till skillnad från de otrogna bland Guds folk. De åtnjuter Guds kärlek helt och fullt, och de finner gränslös glädje i att känna Gud. Varje troende är en medlem av ett folk, en gemensam enhet. Medlemmarna deltar ömsesidigt i det kollektiva folkets liv. Det andliga och moraliska välbefinnandet av kollektivet påverkar därför välbefinnandet hos varje enskild medlem, och varje medlem bidrar till de andra genom sitt eget andliga och moraliska liv. Så varje person delar de andras glädje och sorg, och kollektivets. De troende kommer att lida i detta liv, ofta genom de otrognas händer, och ibland från dem utanför Guds folk. Den rätta responsen på detta lidande är inte personlig hämnd utan trons bön, i förvissningen om att Gud ska ställa allt till rätta i sin egen tid.

5 Eskatologi. Berättelsen om Guds folk rör sig i riktning mot en lysande framtid där alla slags människor kommer att känna Herren och förenas med hans folk. Det är en del av Guds folks värdighet, i Guds hemlighetsfulla visdom, att deras personliga trohet bidrar till att berättelsen når sitt mål. Messias, den slutlige arvtagaren till David, kommer att leda sitt folk i den stora uppgiften att föra ljus till hedningarna.

Summering av frälsningshistorien

Genom hela historien har Gud format åt sig själv ett folk som vill älska och lyda honom, och som vill uttrycka och främja sitt gemensamma liv i gudstjänst tillsammans. Psalmernas bok tjänade som ett medel för böner och lovsånger hos Guds folk i Israel. Och kristna i dag, som har ympats in i Guds forntida folks olivträd (Rom 11:17, 24), kan förena sina röster tillsammans med dessa forntida folk i deras gudstjänst. Ja, det finns justeringar att göra, nu då Jesus har dött och uppstått (se Psalmernas bok som Skrift), men hednatroende kan ändå i Jesus glädjas med Guds folk av alla tidsåldrar.

Musiktermer

Det finns flera hebreiska ord och fraser i Psalmernas bok, som t.ex. ”Sela” (t.ex. 3:3), ”Sheminit” (Ps 6, titel), ”Shiggajon” (Ps 7, titel), vars exakta innebörder är osäkra och varför översättare bara har transkriberat dem, eftersom varje försök att översätta skulle bli missvisande. Fotnoterna till t.ex. English Standard Version anger att de antagligen är termer för musikalisk eller liturgisk vägledning. (Jfr hur Ps 4 och 5 refererar till musikinstrument i sina titlar.) I en del fall kan dessa ord/fraser vara sådant som melodinamn eller de kan ange recitativ form.

Förbannelser i Psalmernas bok

Många psalmer ropar till Gud om hjälp eftersom de trogna hotas av fiender som vill illa (de kallas ofta för ”onda” – ofta de otrogna som förföljer de gudfruktiga, och ibland hedniska förtryckare). På ett flertal ställen handlar den begärda hjälpen om att Gud ska straffa dessa fiender. Kristna, med Jesu undervisning och exempel (i texter som Matt 5:38-48, Luke 23:34, 1 Petr 2:19-23, jfr Apg 7:6) i åtanke kan undra vad man ska göra med sådana förbannelser: Hur kan det alls vara rätt för Guds folk att be på detta sätt? Många har tänkt att detta är ett område där NT:s etik har förädlats och tränger ut GT. Andra föreslår att dessa texter endast gäller församlingens kamp mot sin ultimata fiende, Satan och hans demoner. Inget av detta är helt tillfredsställande, både därför att de nytestamentliga författarna själva framställer sig som arvtagare till GT:s etik (jfr Matt 22:34-40), och eftersom NT självt innehåller några förbannelser (t.ex. 1 Kor 16:22, Gal 1:8-9, Upp 6:9-10), och till och med finner handledning i en del av förbannelsepsalmerna (t.ex. Apg 1:20 och Rom 11:9-10, som använder Ps 69 och 109). Varje enskild psalmtext måste behandlas för sig, och noterna adresserar dessa frågor (se t.ex. noter till 5:10, 35:4-8, 58:6-9, 59:11-17, 69:22-28, 109:6-20 och noten till Psalm 137, som innehåller den mest slående förbannelsen av alla. [Hänvisningarna avser fotnoterna i English Standard Version, Study Bible. Översättarens anmärkning.]). Samtidigt kan vissa allmänna principer hjälpa till i förståelsen av dessa texter:

För det första, man måste ha klart för sig att det folk som blir förbannat är inte fiender över triviala saker. De är folk som hatar de trogna just för deras tro. De hånar Gud och brukar hänsynslösa och bedrägliga medel för att förtrycka de gudfruktiga (jfr 5:5-7, 10-11, 10:15, 42:4, 94:2-7).

För det andra, det är värt att minnas att dessa förbannelser är skrivna i poesins form och kan nyttja ett överdrivet och kraftfullt uttryck. (Det exakta uppfyllandet lämnas åt Gud.)

För det tredje, dessa förbannelser är uttryck för moralisk indignation, inte personlig hämnd. För någon som känner Gud är det outhärdligt fel att de som förföljer de trogna och vänder bort människor från Gud skulle komma undan med det, och till och med ha framgång som det verkar. Sion är Guds stad, i fokus för hans kärlek (jfr Ps 48, 122). Det är otänkbart att Gud skulle tolerera grymma män som finner glädje i att förstöra det. Dessa psalmer är böner till Gud själv att hämnas, uppenbara sin rättfärdighet för hela världen att bevittna (jfr 10:17-18). Därtill så är detta böner att Gud ska göra vad han sagt att han ska göra: 35:5 ser tillbaka till 1:4, och även 137:9 har Jesaja 13:16 i bakgrunden. De flesta av dessa böner förutsätter att förföljarna inte omvänder sig. Men på ett ställe (Ps 83:17) så räknar faktiskt bönen med straff som leder till deras omvändelse.

För det fjärde, GT:s etiska system förbjuder personlig hämnd (se t.ex. 3 Mos 19:17-18, Ords 24:17, 25:21-22), ett förbud som NT ärver (jfr Rom 12:19-21).

Så när nytestamentliga författare använder dessa förbannelser eller formulerar sina egna (se ovan), så följer de GT:s riktlinjer. Varje bön till Herren att påskynda hans ankomst måste betyda katastrof för de förhärdade (2 Thess 1:5-10). Ändå måste kristna hålla som sin djupaste önskan att andra ska komma att förtrösta på Kristus och älska hans folk, även dem som vill skada församlingen (jfr Luk 23:34, Rom 9:1-3, 10:1, 1 Tim 2:4, 2 Petr 3:9). När de därför ber till Gud att skydda hans folk mot deras förföljare, så bör de uttryckligen be Gud att leda sådana människor till omvändelse. Så med dessa saker i åtanke är det fortfarande möjligt att de troende i dag kan sjunga eller läsa högt även dessa delar av Psalmernas bok, om det sker i en gudstjänst av tillbedjan, under vist ledarskap, till gagn för allt Guds folk.

Psalmernas bok som del av Skriften

GT framställer helt visst Psalmernas bok som del av Guds inspirerade ord: 1 Krön 25:1-6 säger att ett antal personer i Herrens hus ”profeterade”, och det talas om ”siare” (en synonym för ”profet”). Några av dessa män framträder som författare till kanoniska psalmer. Det är viktigt att klargöra hur psalmerna är ämnade att fungera för Guds folk.

Deras primära funktion har redan nämnts: Psalmernas bok är Guds folks sångbok i deras gemensamma gudstjänst. Dessa sånger täcker ett brett utbud av upplevelser och känslor, och ger Guds folk orden till att uttrycka dessa känslor och till att förmedla dessa erfarenheter inför Gud. Samtidigt så inte bara uttrycker psalmerna känslor, när de sjungs i tro formar de faktiskt de gudfruktigas känslor. Känslorna är därför inte ett problem som ska lösas utan är en del av råmaterialet av den nu fallna mänskligheten vars känslor kan formas till goda och ädla syften. Psalmernas bok, som sånger, verkar djupt på känslorna, till Guds folks bästa. Det är inte ”naturligt” att förtrösta på Gud i svårigheter, och ändå sörjer Psalmernas bok för ett sätt att göra just det, och möjliggör för sångarna att bättre kunna förtrösta som ett resultat av att sjunga dem. En person som blickar upp mot natthimlen kanske inte riktigt vet vad han ska göra med den blandade känslan av rädsla och förundran han finner i sig själv, men att sjunga Psalm 8 kommer att berika hans förmåga till gensvar.

Psalmernas bok ger också vägledning inför gudstjänsten: ibland erbjuder de innehåll som är svårt att tillägna sig, uppmanande Guds folk att använda sina sinnen såväl som sina hjärtan och röster. De visar djup respekt för Gud och likaså ohämmad glädje i honom. De möjliggör för hela församlingen att ta på sig själva och tillerkänna svårigheterna och segrarna hos de enskilda medlemmarna, så att alla kan ”glädjas med de glada och gråta med de ledsna” (Rom 12:15). De möjliggör för Guds folk att mer till fullo glädjas över att vara under hans vård, och att mer intensivt vilja vara ren och helig, och betrakta renhet och helighet som en del av Guds faderliga gåva snarare än som en börda.

David är författare till ungefär hälften av psalmerna. Hans roll som kung över Israel var mer än en härskare, och mer än en inspirerad författare. Kungen skulle representera och även förkroppsliga folket, och folkets välbefinnande var knutet till kungens trohet. Som representant så var kungens strävan att vara den idealiska israeliten. David skriver alltså som en representant, och läsaren måste urskilja om psalmens tyngdpunkt ligger mer på hans roll som härskare – något han inte delar med ”vanliga” israeliter – eller om tyngdpunkten ligger mer på hans roll som idealisk israelit, i vilken han är ett exempel för alla. De flesta av de historiska händelserna i psalmtitlarna låter läsaren uppskatta det sätt på vilket exemplarisk tro möter konkreta situationer, och sedan tillämpa den tron på inslag i sin egen situation som är analogt med dem i psalmen.

Dessa anmärkningar speglar övertygelsen om att de kristna är arvtagare till det forntida gudsfolket. Mycket har förändrats: den slutlige arvingen till David har kommit och intagit sin tron (Rom 1:4), och Guds folk defineras inte längre som en särskild nation. Jesu offer har radikalt förändrat det sätt som kristna ser på det levitiska systemet. Och ändå kan Paulus inkludera hednakristna som arvtagare till Abraham (Rom 4:11-12) och begära att de hednakristna ska tänka på GT:s människor som deras ”fäder” (1 Kor 10:1). En stor del av de funktioner i Psalmernas bok som redan nämnts är därför fortfarande tillämpliga på kristna. Anmärkningarna innefattar förslag på hur kristna kan använda sig av psalmerna, och göra nödvändiga förändringar för tillämpning i sina egna liv.

Kristna har i allmänhet använt Psalmernas bok i deras gudstjänst (jfr Ef 5:19, Kol 3:16), även om de inte kommit överens om huruvida de kan använda bara kanoniska psalmer. Det ämnet går långt utöver denna utläggning. Det är tillräckligt att säga att alla kristna skulle ha nytta av en mer medveten strävan att använda psalmerna i sin gudstjänst och tillbedjan.

Litterära kännetecken

Som redan nämnts så är Psalmernas bok en antologi av individers poesi. Det är viktigt att minnas att dessa poetiska verk är ämnade att sjungas, och därför ska läsas annorlunda än, låt säga, en läro- eller etikavhandling. Eftersom innehållet i dessa sånger uttrycks i poetiskt idiom, så behöver läsaren ställa in sig på att tolka en sådan poetisk grundstruktur som bildspråk, metafor, liknelse, personifiering, hyperbol, och apostrofering (se nedan). Alla dessa faktorer bidrar till en psalms retorik – hur det möjliggör för sångarna att erkänna psalmens världsbild och hur den formar deras emotionella struktur så att de kan ”luta sig in i” världen på ett gudfruktigt sätt.

Bildspråk. Förklaring: Ett ord eller en fras som namnger en konkret handling eller sak. I förlängningen, en egenskap eller inramning eller händelse i en berättelse är en bild – ett konkret förkroppsligande av mänsklig erfarenhet eller en idé. Exempel: vägen (eller stig), församling (eller sammankomst), natur (eller skörd) (Ps 1).

Metafor. Förklaring: En underförstådd jämförelse som inte använder formuleringen lik eller som. Exempel:  ”HERREN är min herde.” (Ps 23:1.)

Liknelse. Förklaring: Ett bildligt uttryck där en författare jämför två saker med formuleringen lik eller som. Exempel: ”Han är lik ett träd planterat vid bäckar.” (Ps 1:3.)

Personifiering. Förklaring: Ett bildligt uttryck där mänskliga attribut ges till något icke-mänskligt, som t.ex. djur, föremål eller abstrakta egenskaper. Exempel: Ljus och sanning personifieras som ledsagare i Ps 43:3.

Hyperbol. Förklaring: Ett bildligt uttryck där en författare medvetet överdriver för att uppnå en effekt. Vanligtvis är denna effekt känslomässig, och därmed uttrycker, försiktigt sagt, hyperbolen vanligtvis en känslomässig sanning snarare än bokstavlig sanning. Exempel: ”Tårar är min föda dag och natt.” Ps 42:4.

Apostrofering. Förklaring: Ett bildligt uttryck där författaren adresserar någon frånvarande som varande närvarande och kapabel att svara. Lite utvidgat kan en apostrofering avse något icke-mänskligt som om det var mänskligt och kapabelt att svara, även om talaren befinner sig inför objektet. Exempel: Poeten i Ps 148:3 kan mycket väl blicka upp mot solen, månen eller stjärnorna medan han påbjuder dem att prisa Gud.

Vägledande principer för läsning av psalmerna inkluderar följande: De individuella psalmerna bör främst läsas som fristående verk. Ibland är det till hjälp att se dem som en del av ett pågående förlopp (t.ex. Ps 111-112). Därtill, inom en viss psalm så redogör inte alltid författaren för sitt tankeflöde, man måste använda en disciplinerad fantasi för att kunna följa förbindelserna. Slutligen måste läsaren börja med antagandet att poeter framställer sitt material i bildspråk snarare än abstraktioner, och att de föredrar det symboliska eller icke-bokstavliga före det bokstavliga.

Alla psalmer är skrivna i den versform som kallas parallellism. (Detta utläggs närmare i artikeln ”Introduction to the Poetic and Wisdom Literature”, i ESV:s Study Bible. Översättarens anmärkning.)

Forskare har gärna identifierat psalmer enligt deras typer (lovprisning, klagan, etc.). Tyvärr varierar forskare med sina listor över typer, och det är lätt att mångfaldiga kategorier med anledning av särdragen i varje psalm – och snart kan det sluta med 150 kategorier! Hur som helst, brukat med omdöme så kan detta tillvägagångssätt belysa de olika syftena med de olika psalmerna. De grundläggande kategorierna är:

Klagan, vars primära funktion är att lägga en bekymmersam situation inför Herren, med bön att han ska hjälpa. Det finns församlingsklagan, som behandlar bekymmer för Guds folk som helhet (t.ex. Ps 12), och individuell klagan där bekymmer möter en särskild medlem bland folket (t.ex. Ps 13). Denna kategori är den i särsklass största, omfattande så mycket som en tredjedel av hela Psalmernas bok.

Lovsånger, vars främsta mål är att påkalla och förmå Guds folk till att förundra sig över Guds väldiga egenskaper och handlingar. Dessa lovsånger kan fokusera t.ex. på en särskild uppsättning egenskaper (t.ex. på Guds godhet i Ps 145), på Guds universella kungadöme över sin skapelse (t.ex. Ps 93), eller på Guds skapelseverk (t.ex. Ps 8).

Tacksägelsesånger, som tackar Gud för hans bönesvar. Ibland kan bönesvaret identifieras som en av klagopsalmerna. Liksom i Klagan (se ovan) så finns det kollektiva (t.ex. Ps 9) och enskilda (t.ex. Ps 30) tacksägelsepsalmer.

Sånger som högtidlighåller Guds lag, dessa sånger uttrycker Torahs (Mose lags) mirakel, och hjälper gudstjänstfirare till strävan efter att lyda det mer fullständigt (t.ex. Ps 119).

Visdomspsalmer, som tar teman från visdomsböckerna (Job, Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan) och gör dem till psalmens motiv (t.ex. Ps 1, 37).

Tillitssånger, som möjliggör för gudsdyrkare att fördjupa sin förtröstan på Gud genom alla slags svåra förhållanden (t.ex. Ps 23).

Kungapsalmer, som handlar om Davids kungadöme som förmedlare av välsignelse till Guds folk. Några av dessa är böner (t.ex. Ps 20), några är tacksägelser (t.ex. Ps 21). Alla relaterar till Messias, den slutlige arvtagaren till David, antingen genom att utgöra ett mönster (Ps 20-21) eller genom att porträttera kungens regerande på ett sådant sätt att endast Messias helt kan uppfylla det (t.ex. Ps 2, 72), eller genom att fokusera främst på den framtida aspekten (t.ex. Ps 110).

Historiska psalmer, som tar lärdom av historien om Guds handlande med sitt folk. Dessa är i allmänhet kollektiva i deras fokus (t.ex. Ps 78).

Profetiska hymner, som genljuder av teman vi finner hos Profeterna. Framför allt kallar de folket till förbundstrohet (t.ex. Ps 81).

Det finns andra grunddrag i psalmerna, som t.ex. ånger (se Ps 6, 25, 32, 38, 51, 130, 143), hävdande av oskuld (t.ex. Ps 26), längtan efter Gud (t.ex. Ps 27), förbannelser (se Förbannelser i Psalmernas bok). Det finns psalmer som verkar ha skrivits för specifika liturgiska tillfällen (t.ex. Ps 24 och möjligen Ps 68 och 118). Det finns grupper av psalmer, som t.ex. den egyptiska Hallel (Ps 113-118) och Pilgrimssånger (Ps 120-134). Vidare kan en psalm passa bäst i en kategori, men det betyder inte att inslag av annan kategori inte också kan framträda (se t.ex. Ps 34, en tacksägelsepsalm med ett avsnitt om visdom, och Ps 56 som kombinerar klagan och tacksägelse).

Struktur

Den mest grundläggande strukturen för Psalmernas bok är lättast att se: det är en samling av 150 olika sånger. Det är möjligt att Ps 42-43 egentligen består av två delar av en förenad sång, och Ps 9-10 hör ihop (fast de utgör inte samma psalm).

Den hebreiska standardtexten delar Psalmernas bok i fem ”böcker”, kanske med de fem Moseböckerna som förebild. Den psalm som avslutar varje bok gör det med en doxologi (se t.ex. Ps 41:14), och Psalm 150 som helhet avslutar både bok 5 och hela Psalmernas bok.

Första Boken, Psalm 1-41.

Ps 1-2 har inga titlar som tillskriver författarskap (men se Apg 4:25 för Psalm 2). De utgör en introduktion till Psalmernas bok som helhet. Resten av Första Boken består nästan helt av psalmer av David: endast Ps 10 och 33 saknar överskrift om David som författare. Böner som utgår från någon slags nödsituation dominerar, dessa avbryts av uttalanden om förtröstan på Gud som ensam kan rädda (t.ex. 9, 11, 16, 18), slående är Bokens avslutning (40-41). Reflektioner kring etik och lovsång med redbarhet finns i Ps 1, 14-15, 19, 24 och 26.

Andra Boken, Psalm 42-72.

Från Davids stämma i Första Boken så introducerar Andra Boken den första kollektionen av Korachs söner (42-49, även om 43 saknar en överskrift), med en enda psalm av Asaf i Ps 50. Ytterligare en kollektion av David finns i Ps 51-65 och 68-69, och han är inkluderad i de flesta  av de ”historiska” överskrifterna (51-52, 54, 56-57, 59-60, 63). Än en gång dominerar klagan och nöd innehållet i dessa böner, som nu även innefattar en kollektiv röst (t.ex. Ps 44, jfr Ps 67, 68). Den ensamma psalm som tillskrivs Salomo avslutar Andra Boken med Psaltarens höjdpunkt av kungateologi (Ps 72, jfr 45).

Tredje Boken, Psalm 73-89.

Tonen mörknar ytterligare i Tredje Boken. Den inledande Ps 73 ifrågasätter skarpt Guds rättvisa innan ljus uppenbaras i Guds närvaro. Det ljuset har nästan undflytt psalmisten i Ps 88, den dystraste av alla psalmer. Andra Boken avslutades med högsta föresats av kungliga ambitioner, Tredje Boken tar slut i Ps 89 med dessa förväntningar allvarligt hotade. Skarpa strålar av hopp bryter ibland igenom mörkret (t.ex. Ps 75, 85, 87). Den korta Tredje Boken innehåller de flesta av Asafs psalmer (Ps 73-83), såväl som en annan uppsättning av Korachs söners psalmer (Ps 84-85, 87-88).

Fjärde Boken, Psalm 90-106.

Psalm 90 öppnar den Fjärde Boken i Psalmernas bok. Den kan ses som det första svaret på de problem som restes av den Tredje Boken (Ps 73-89). Psalm 90 tillskrivs Mose, vilket påminner den gudstjänstfirande att Gud var aktiv på Israels sida långt innan David. Detta tema tas upp i Ps 103-106, som sammanfattar Guds handlande med sitt folk innan någon kung regerade. Däremellan finns en grupp av psalmer (93-100) som kännetecknas av uttrycket ”Herren regerar.” Denna sanning vederlägger tvivlen i Ps 89.

Femte Boken, Psalm 107-150.

Den femte Bokens struktur reflekterar den avslutande bönen i Fjärde Boken, Ps 106:47. Den betygar att Gud svarar på bön (Ps 107) och avslutas med fem Halleluja psalmer (146-150). Däremellan finns det flera psalmer som bekräftar giltigheten av löftena till David (Ps 110, 132, 144), två kollektioner av Davids psalmer (108-110, 138-145), den längsta psalmen som lovsjunger betydelsen av lagen (Ps 119), och femton pilgrimspsalmer för pilgrimer att använda på väg till Jerusalem (Ps 120-134).

Det finns andra belägg för redaktionellt arrangemang: t.ex. Ps 1-2 formar portöppningen till hela Psalmernas bok, Ps 111-112 belyser varandra, några ”släktskapsgrupperingar” av psalmer lovsjunger Guds universella kungadöme (Ps 93, 95-99), historiska psalmer (t.ex. Ps 104-107), den egyptiska Hallel (Ps 113-118), pilgrimssångerna (Ps 120-134), och de slutliga Halleluja psalmerna (Ps 146-150). Det tycks också finnas andra faktorer som har lett till att psalmer grupperats tillsammans.

Men frågan om det finns ett övergripande system som styr alla 150 psalmer förblir ett återkommande ämne i vetenskapliga diskussioner. Det är fullt möjligt att de som sammanställde Psalmernas bok arrangerade de individuella psalmerna så att de adresserade sådant som var aktuellt i deras tid. Svårigheten är att många strukturella system har föreslagits men ingen har vunnit allmän enighet, inte heller verkar någon av dem helt övertygande (därför har ingen allomfattande översikt av boken tagits med i denna introduktion). Men frånvaron av ett övergripande strukturellt system är ingen överraskning när det handlar om en sångbok, vilket är vad Psalmernas bok är.


 

ESV Study Bible® Notes, copyright 2008 Crossway. Authorized translation of the English edition of the ESV Study Bible introductions, copyright 2008 Crossway. This translation is published and sold by permission of Crossway, the owner of all rights to publish and sell the same.

ESV Studie Bibel® Kommentarer, copyright 2008 Crossway. Auktoriserad översättning av den engelska utgåvan av ESV Studie Bibel introduktioner, copyright 2008 Crossway. Denna översättning är publicerad och såld med tillstånd av Crossway, ägaren av alla rättigheter för att publicera och sälja densamma.

Översättning från engelskan: Ragnar Blomfelt