KAPITEL 11

Folket klagar och Gud förser med mat

1 Folket började klaga inför Herren om hur hemskt de hade det. När Herren hörde det tändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde lägrets utkanter. 2 Folket ropade då till Mose som bad till Herren. Då slocknade elden. 3 Platsen fick namnet Tabera eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

4 Allt löst folk som följde dem greps av starkt begär. Även Israels söner började gråta igen och sa: ”Vem kan ge oss kött att äta? 5 Vi minns fisken som vi fritt kunde äta i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6 Men nu står vi inte ut längre, för här ser vi ju inget annat än detta manna!”

7 Mannat liknade korianderfrö och såg ut som harts. 8 Folket gick omkring och samlade det. De malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade bröd av det. Det smakade som kakor bakade med olja. 9 När daggen föll över lägret om natten föll även mannat.

10 Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät vid ingången till sina tält. Då blev Herren våldsamt vred, och Moses blick mörknade. 11 Mose sa till Herren: ”Varför behandlar du din tjänare så illa? Varför finner jag ingen välvilja hos dig? Du lägger ju bördan av hela detta folk på mig! 12 Är det jag som varit med barn och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig att jag ska bära dem vid bröstet så som vårdaren bär spädbarnet, in i landet du med ed lovat deras fäder? 13 Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? Gråtande säger de åt mig att ge dem kött att äta! 14 Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. 15 Är det så här du tänker behandla mig, var då god och genast döda mig! Låt mig slippa se mitt elände!”

16 Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av Israels äldste, sådana som du vet är folkets äldste och förmän. För dem till mötestältet och ställ dem där hos dig. 17 Jag ska stiga ner och tala med dig där. Jag ska ta av den Ande som är över dig och lägga på dem. Ni ska tillsammans bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18 Säg till folket: Helga er till i morgon. Ni ska få kött att äta, för Herren har hört hur ni gråtande sagt: ’Vem ska ge oss kött att äta? Vi hade det så bra i Egypten.’ Därför ska Herren ge er kött att äta. 19 Ni ska få äta, inte bara en eller två dagar, inte fem eller tio eller tjugo dagar, 20 utan en hel månad, ända tills köttet rinner ur näsan på er och ni äcklas av det. För ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför honom och sagt: Varför drog vi alls ut från Egypten?”

21 Mose sa: ”600000 fotsoldater har jag omkring mig, och du säger: ’Jag ska ge dem kött för en hel månad!’ 22 Finns det tillräckligt med får och kor att slakta åt dem? Eller ska alla havets fiskar fångas så att de får nog?” 23 Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för svag? Du ska få se om mina ord till dig uppfylls eller inte.”

24 Mose gick ut och förmedlade till folket Herrens ord. Han samlade sjuttio män av de äldste i folket och lät dem stå omkring tältet. 25 Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Herren tog av den Ande som var över Mose och lade på de sjuttio äldste. När Anden vilade över dem profeterade de, något de sedan inte gjorde mer.

26 Två män – Eldad och Medad – hade stannat kvar i lägret. Även över dem vilade Anden, för de stod på listan men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. 27 Då sprang en ung man och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” 28 Josua, Nuns son, som assisterat Mose från sin ungdom, sa: ”Mose, min herre, förbjud dem!” 29 Men Mose svarade: ”Är du ivrig för min skull? Jag skulle önska att allt Herrens folk blev profeter och att Herren lät sin Ande komma över dem!” 30 Sedan återvände Mose till lägret med Israels äldste.

31 Och en vind sänd av Herren kom och drev med sig vaktlar från havet och förde dem intill lägret. De flög en meter över marken, omkring en dagsresa i varje riktning.

32 Folket gick då och samlade vaktlar hela den dagen och natten och nästa dag. Ingen samlade mindre än tio stora korgar. De bredde ut vaktlarna runt om lägret.

33 Medan köttet var otuggat mellan deras tänder flammade Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. 34 Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, för där begravde man dem av folket som hade gripits av begär.

35 Från Kibrot-Hattaava drog folket till Haserot, och där stannade de.

Nästa

Föregående

11:32 stora korgar, hebr. homer.

© Ragnar Blomfelt