KAPITEL 2

Guds vrede över Jerusalem

1 Herren har i sin vrede 

täckt dottern Sion med mörka moln!

Han kastade Israels härlighet

från himlen ner till jorden.

Han tänkte inte på sin fotpall

på sin vredes dag.

2 Herren slukade skoningslöst

Jakobs alla boningar.

I sin vrede raserade han

dottern Judas fästningar.

Han jämnade dem med marken

och vanärade riket och furstarna.

3 I vredens hetta högg han av

Israels hela styrka.

Han drog tillbaka sin högra hand

när fienden kom.

Han brann i Jakob

likt en flammande eld

som förtärde allt runt omkring.

4 Han spände sin båge som en fiende.

Hans högra hand var redo.

Som en motståndare dödade han

allt som var kärt för ögat.

Han öste sin vrede som eld 

över dottern Sions tält.

5 Herren blev en fiende.

Han slukade Israel 

och alla borgarna.

Han förstörde fästningarna.

Han hopade sorg och jämmer

över dottern Juda.

6 Han skövlade sin tempelplats

som en trädgård,

han förstörde sin mötesplats.

Herren lät Sion glömma 

högtid och sabbat.

I sin brinnande vrede

föraktade han kung och präst.

7 Herren förkastade sitt altare

och övergav sin helgedom.

Han gav palatsmurarna i fiendehand.

De ropade i Herrens hus

som på en högtidsdag.

8 Herren beslöt att förstöra

dottern Sions murar.

Han spände ut mätsnöret.

Han avhöll sig inte från att skövla.

Han lät vallar och murar sörja.

Allt är nedslaget.

9 Hennes portar har sjunkit ner i marken.

Han förstörde och bröt av hennes bommar.

Hennes kung och furstar bor bland folken.

Lagen är borta,

hennes profeter får inga syner från Herren.

10 Dottern Sions äldste

sitter tysta på marken.

De kastar stoft över huvudet

och är klädda i säckväv.

Jerusalems jungfrur

böjer huvudet mot marken.

11 Mina ögon är röda av gråt,

jag är fylld av oro

och helt urlakad på kraft.

För dottern mitt folk går under,

barn och spädbarn flämtar

på stadens gator.

12 De säger till sina mödrar:

”Var finns bröd och vin?”

De flämtar som slagna

på stadens gator.

De tar sitt sista andetag

i sina mödrars famn.

13 Vad ska jag säga dig?

Vad liknar du, dotter Jerusalem?

Vad ska jag jämföra dig med

för att trösta dig,

du jungfru dotter Sion?

Din skada är väldig som havet,

vem kan bota dig?

14 Dina profeters syner

var tomhet och illusion.

De visade dig inte din skuld

så att du kunde återupprättas.

De såg visioner för dig

som var tomhet och bländverk.

15 Alla som går vägen förbi

klappar sina händer och visslar 

och skakar på huvudet

åt dottern Jerusalem:

Ӏr detta staden som kallades

fullkomlig i skönhet, hela jordens glädje?”

16 Alla dina fiender gapar mot dig.

De visslar och skär tänder

och säger: ”Vi har slukat henne!

Vi har väntat på den här dagen.

Vi fick uppleva och se den!”

17 Herren utförde sin plan.

Han uppfyllde sitt ord

som han befallde för länge sedan.

Han slungade ner skoningslöst.

Han lät fienden jubla över dig.

Han upphöjde 

dina motståndares makt.

18 Deras hjärtan ropar till Herren.

Du dotter Sions mur,

låt tårarna rinna som bäcken

dag och natt.

Vila inte, ge inte ögat någon ro!

19 Stig upp om natten och ropa

vid första vakten.

Utgjut hjärtat som vatten

inför Herrens ansikte.

Lyft händerna till honom

för dina barns liv,

de som tynar bort av hunger

i alla gathörn.

20 Se noga, Herre!

Vem har du behandlat så?

Ska kvinnor äta sin livsfrukt,

spädbarnen de kelat med?

Ska präster och profeter mördas

i Herrens helgedom?

21 På marken och gatorna

ligger unga och gamla.

Mina flickor och pojkar

har fallit för svärd.

Du dödade dem på din vredes dag,

slaktade skoningslöst.

22 Som till högtidsdag bjöd du in

terror från alla håll.

På Herrens vredes dag

var det ingen som undkom

eller överlevde.

Dem jag kelat med och fostrat

har min fiende dräpt.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt