KAPITEL 37

Elihu avslutar sitt tal

1 Inför detta skälver jag och får hjärtklappning.

2 Lyssna noga till dånet från hans röst,

till mullret från hans mun.

3 Han riktar det över hela himlen,

sina blixtar till jordens ändar.

4 Efteråt ryter dånet,

hans majestätiska röst dundrar.

Han sparar inte på blixtarna

när hans stämma hörs.

5 Gud dundrar förunderligt med sin röst,

han utför stora och outgrundliga ting.

6 Gud säger till snön att falla över jorden,

likaså det lätta och kraftiga regnet.

7 Han binder varje människohand

så att alla ska förstå hans verk.

8 Vilddjuren drar in i sina läger

och förblir i sina hålor.

9 Stormen far ut från sin kammare,

kölden kommer med nordanvinden.

10 Gud andas och det bildas is

och vida vatten fryser till.

11 Han lastar skyarna med väta

och breder ut sina åskmoln.

12 De far runt åt alla håll efter Guds direktiv.

De utför allt han befaller dem

över hela jordens yta.

13 Han orsakar detta som straff

eller för sitt lands skull 

eller för sin kärleks skull.

14 Lyssna på detta, Job,

stanna till och begrunda Guds under!

15 Förstår du hur Gud styr sina moln

och får blixten att lysa från dem?

16 Förstår du molnets rörelse,

den Allvetandes underverk?

17 När dina kläder blir heta

och marken stillas av sunnanvinden,

18 kan du då med honom

breda ut skyarna som ett valv,

fast som en metallgjuten spegel?

19 Lär oss vad vi ska säga till honom.

I detta mörker är vi svarslösa.

20 Ska han få veta att jag vill tala?

Vem begär väl sin egen undergång?

21 Ingen kan se på solens sken

efter att vinden svept förbi och rensat skyn.

22 Från norr kommer guldsken,

Gud omges av respektingivande majestät.

23 Den Allsmäktige är oåtkomlig.

Han är upphöjd i makt, 

men kränker ej rättvisa och stor rättfärdighet.

24 Därför fruktar människorna honom.

Han beaktar ej dem som tror att de är visa.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt