KAPITEL 30

Fortsättning av Jobs anförande

1 De som är yngre än jag skrattar nu åt mig.

Deras fäder hade jag inte ens låtit 

vara med mina fårhundar.

2 Vilken hjälp har jag av deras händer?

De har ju ingen energi.

3 Utmärglade av nöd och hunger

strövar de nattetid omkring på torr mark

i ogästvänlig ödebygd.

4 De plockar saltört bland snåren

och äter ginströtter.

5 De drivs bort från gemenskapen.

Folk skriker åt dem som vore de tjuvar.

6 De tvingas hålla till i rysliga raviner,

i jordhålor och klippskrevor.

7 De skriar bland snåren

och kryper ihop bland nässlor.

8 De är okända dårars avkomma,

utslängda ur landet.

9 Nu har jag blivit deras nidvisa

och någon man baktalar.

10 De avskyr och undviker mig.

De tvekar inte att spotta mig i ansiktet.

11 Eftersom Gud lossat min bågsträng

och plågar mig,

så är de hämningslösa inför mig.

12 Höger om mig reser sig mobben.

De sätter krokben för mig

och banar väg för min olycka.

13 De hackar upp min stig

och främjar mitt fördärv,

och utan att någon bistår.

14 De avancerar

som genom en bred bräsch

och vältrar fram bland ruinerna.

15 Terror väller över mig.

De jagar iväg min värdighet som vinden.

Min räddning far förbi som ett moln.

16 Jag är så in i själen förtvivlad,

plågans dagar har greppat mig.

17 Natten borrar i mina ben,

min gnagande värk tar ingen rast.

18 Gud tar tag i min mantel med stor kraft

och greppar mig i kragen.

19 Han vräker mig i dyn

och jag blir som stoft och aska.

20 Jag ropar till dig, men du svarar ej.

Jag står upp, men du bara ser på mig.

21 Du har blivit så hjärtlös mot mig,

med all din kraft angriper du mig.

22 Du lyfter mig upp till vinden

och låter mig rida på den

och slungar mig omkring i stormen.

23 Jag vet att du för mig till döden,

till boplatsen för allt levande.

24 Men sträcker man inte ut handen

mitt bland ruinerna?

Ropar man inte efter hjälp i katastrofen?

25 Grät jag inte över den

som hade tunga dagar?

Led inte min själ för den utsatte?

26 Men när jag hoppades på det goda kom det onda,

när jag väntade på ljus kom mörker.

27 Jag är helt utom mig och får ingen ro.

Jag ansätts av plågodagar.

28 Jag går mörk omkring, men inte av solen.

Jag står i församlingen och ropar på hjälp.

29 Jag är schakalers broder och strutsens vän.

30 Min hud svartnar och flagar,

mina ben brinner av feber.

31 Mitt harpospel går bara i moll,

mitt flöjtspel hörs med dem som gråter.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt