JOB

KAPITEL 14

Fortsättning av Jobs svar

1 Människan, född av kvinna,

är kortlivad och fylld av oro.

2 Hon spirar som blomman, och vissnar.

Hon flyr som skuggan, och är borta.

3 Mot en sådan riktar du din blick!

Du ställer mig inför din domstol.

4 Det finns ingen som kan rena det orena.

5 Människans dagar och månader 

är bestämda och utmätta av dig.

Du har satt en gräns

som hon ej kan överskrida.

6 Så vänd din blick ifrån henne

och lämna henne i fred.

Låt henne få fullgöra sin dag

likt en daglönare.

7 För ett träd som huggs ner

finns det hopp. 

Det kan åter växa

och skjuta nya skott.

8 Om rötterna åldras i jorden

och stubben multnar i mullen,

9 ska det spira vid doften av vatten

och skjuta skott som ett ungt träd.

10 Men en man dör och blir liggande.

Han drar sitt sista andetag,

och var är han?

11 Som vattnet försvinner från sjön,

som floden sinar och torkar ut,

12 så blir han liggande utan att resa sig.

Han ska ej vakna

och resa sig från sömnen

förrän himlen upphör att existera.

13 Om du ändå ville gömma mig

i dödsriket,

dölja mig tills din vrede blidkats!

Om du ändå ville ge mig en bestämd tid

och sedan tänka på mig!

14 Kan en man dö och åter få liv?

Under stridens alla dagar ska jag vänta 

tills min frigörelse kommer.

15 Du ska ropa och jag ska svara.

Du längtar efter dina händers verk.

16 Nu räknar du mina steg.

Du ger ej akt på min synd.

17 Min synd är förseglad

och lagd i förvar,

du täcker över min skuld.

18 Men som berget faller och förvittrar,

som klippan rubbas från sin plats,

19 som vatten nöter sönder stenar,

som störtregn sköljer bort myllan,

så dödar du hans hopp.

20 Du betvingar honom för alltid

och han går bort.

Du sänder iväg honom

med förändrat ansikte.

21 Om hans söner blir ärade

vet han det inte,

om de ringaktas

är han ovetande om det.

22 Han känner bara smärtan

i sin egen kropp.

Han sörjer bara

i sin egen själ.

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt