KAPITEL 9

Folkets otrohet

1 När detta var avslutat kom ledarna fram till mig och sa: ”Varken Israels folk, prästerna eller leviterna har hållit sig ifrån de främmande folken och deras vidrigheter, från kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoreerna. 2 De har tagit hustrur åt sig och åt sina söner bland deras döttrar. Det heliga släktet har därmed blandat sig med de främmande folken. Och ledarna och stormännen gick i spetsen för denna otrohet.”

3 När jag hörde det rev jag sönder mina kläder och min mantel. Jag slet mitt hår och mitt skägg och blev sittande alldeles bestört. 4 Då kom alla de som fruktade Israels Guds ord. De samlades hos mig på grund av otroheten hos dem som återvänt. Jag förblev sittande alldeles bestört fram till kvällsoffret.

Esras bön

5 Vid tiden för kvällsoffret reste jag mig från min fasta. Med kläderna och manteln sönderrivna föll jag ner på knä, sträckte ut mina händer till Jahve min Gud, 6 och sa:

”Min Gud, jag skäms och blygs för att lyfta ansiktet mot dig, min Gud. För våra synder har växt oss över huvudet och vår skuld når upp till himlen. 7 Från våra fäders dagar tills i dag har vår skuld varit stor. På grund av våra synder har vi med våra kungar och präster överlämnats åt främmande kungar, till svärd, fångenskap, plundring och vanära. Och så är det än i dag.

8 Men nu, i ett ögonblick av nåd från Jahve vår Gud, lät han en återstod av oss bli kvar och gav oss fäste på hans heliga plats. Vår Gud gav våra ögon ljus, och han gav oss livskraft i vårt slaveri. 9 Fastän vi är slavar har inte vår Gud övergett oss i vårt slaveri. Han lät oss finna välvilja inför Persiens kungar så att vi fick livskraft till att återuppbygga vår Guds hus och resa upp dess ruiner. Och han har gett oss ett värn i Juda och Jerusalem.

10 Vad ska vi nu säga efter allt detta, o vår Gud? Vi har ju övergett dina bud, 11 som du gav genom dina tjänare profeterna när du sa: ’Landet som ni kommer och tar i besittning är ett orent land, på grund av folkens orenhet och deras vidrigheter som de fyllt det med, från ena änden till den andra. 12 Ge därför inte era döttrar åt deras söner och ta inte deras döttrar till hustrur åt era söner. Sök aldrig deras välfärd och lycka. Då ska ni bli starka och få äta av landets goda och lämna det i arv åt era söner för all framtid.’

13 Allt som drabbat oss har skett på grund av det onda vi gjort och vår stora skuld. Ändå har du, vår Gud, straffat oss mindre än våra synder förtjänade och låtit en återstod som denna undkomma. 14 Skulle vi då igen bryta mot dina bud och gifta in oss med folk som begår sådana vidrigheter? Skulle du då inte bli så vred på oss att du fullständigt förgör oss utan att någon undkommer? 15 Jahve, Israels Gud, det är för att du är rättfärdig som vi, en återstod, har undkommit. Se, här ligger vi nu i vår skuld inför dig. Efter det inträffade kan ingen bestå inför dig.”

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt