David och Goliat
1 Filisteerna samlade sina styrkor för krig vid Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka i Efes-Dammim. 2 Saul och Israels män hade samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig för att kriga mot filisteerna. 3 Filisteerna stod på det ena berget och Israel på det andra, med dalen mellan sig. 4 Då trädde Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var en väldig stridskämpe, nära tre meter lång. 5 Han hade på sig en kopparhjälm och var klädd i en kopparrustning som vägde drygt femtio kilo. 6 Han hade benskenor av koppar och ett kopparspjut i rem över axeln. 7 Spjutskaftet var lik en vävbom, och hans spjutspets var av järn och vägde omkring sju kilo. Hans sköldbärare gick framför honom. 8 Goliat stod där och vrålade mot Israels led: ”Varför drar ni ut och ställer upp till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut en man och skicka ner honom till mig! 9 Om han klarar att strida mot mig och fäller mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag segrar och fäller honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” 10 Filistén fortsatte: ”Jag hånar denna dag Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” 11 När Saul och hela Israel hörde vad filistén sa, blev de bestörta och skräckslagna.
12 David var son till en efratit från Betlehem i Juda vid namn Jishaj, som hade åtta söner. Jishaj var på Sauls tid en väldigt gammal man. 13 Jishajs tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget, deras namn var Eliab, den förstfödde, Abinadab, den andre, och Shamma, den tredje. 14 David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. 15 Men David brukade ibland lämna Saul för att valla sin fars får i Betlehem.
16 Filistén kom fram morgon och kväll. I fyrtio dagar steg han fram och ställde sig där.
17 En dag sa Jishaj till sin son David: ”Ta drygt tjugo liter rostade ax och de här tio bröden och skynda iväg till dina bröder i lägret. 18 Och dessa tio ostar ska du ta med till befälhavaren. Se efter om allt är väl med dina bröder och ta med dig en bekräftelse från dem. 19 De är med Saul och alla Israels män i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.”
20 David steg upp tidigt nästa morgon och lämnade fåren åt en som skulle valla dem. Han tog med sig det han skulle och gav sig iväg, så som Jishaj befallt. Han kom fram till lägret just när hären började ställa upp sig och stridsropen ljöd. 21 Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. 22 David lämnade sina saker till materialansvarige och sprang bort till hären och hälsade på sina bröder.
23 Medan han talade med dem steg plötsligt den väldige stridskämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och sa samma ord som förut. Och David hörde det.
24 När Israels män såg Goliat ryggade de skräckslagna tillbaka för honom. 25 En israelitisk man sa: ”Ser ni mannen som kliver fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den man som fäller honom ska kungen ge stor rikedom, och även sin dotter. Och hans fars husfolk ska vara fri från skatt i Israel.” 26 David frågade männen som stod intill honom: ”Vad skulle den man få som fäller den där filistén och tar bort vanäran från Israel? Vem är den där oomskurne filistén som vågar håna den levande Gudens här?” 27 De upprepade för honom vad som lovats, och sa: ”Detta får den som fäller Goliat.”
28 Hans äldste bror Eliab hörde hans samtal med männen och blev rasande på David. Han sa: ”Varför har du kommit hit? Vem tar hand om din lilla fårhjord i öknen? Jag känner din arrogans och ditt onda hjärta. Du har bara kommit för att se på striden.” 29 David sa: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” 30 Han lämnade Eliab och vände sig till en annan och frågade samma sak. Och folket svarade som förut.
31 Folk hörde vad David sagt och de berättade det för Saul, som lät hämta honom. 32 David sa till Saul: ”Låt ingen bli modlös på grund av den där filistén. Din tjänare ska gå och strida mot honom!” 33 Saul svarade: ”Du klarar aldrig av att strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare från ungdomen.” 34 Men David sa: ”Din tjänare har vallat får åt min far. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, 35 så följde jag efter vilddjuret och fällde det och ryckte fåret ur dess gap. När det reste sig mot mig grep jag det i manen och fällde det och dödade det. 36 Både lejon och björn har din tjänare fällt, och det ska gå denne oomskurne filisté som det gick för dem, eftersom han hånat den levande Gudens här.” 37 David fortsatte: ”Herren som räddade mig från lejon och björn ska rädda mig från den där filistén.” Då sa Saul: ”Gå! Och må Herren vara med dig.”
38 Saul tog på David sin egen utrustning. Han satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. 39 David spände Sauls svärd utanpå utrustningen och försökte gå, för det hade han aldrig prövat. Men han sa till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för det har jag aldrig gjort förr.” Så han tog av sig det.
40 Han grep sin stav. Ur bäcken valde han ut fem släta stenar som han lade i innerfickan på sin herdeväska. Med slungan i handen gick han emot filistén. 41 Filistén, med sköldbäraren som gick framför honom, gick framåt och kom allt närmare David. 42 När filistén granskande såg på David föraktade han honom, för David var ju bara en pojke, rödhårig och vacker. 43 Han sa till David: ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med pinnar?” Och han förbannade David vid sina gudar, 44 och sa sedan till David: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” 45 David svarade filistén: ”Du kommer emot mig med svärd, spjut och kastspjut. Men jag kommer emot dig i Jahves namn, härskarornas Gud för Israels här, honom som du hånat. 46 I dag ska Herren utlämna dig i min hand. Jag ska fälla dig och hugga av dig huvudet. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilddjur. Så ska hela världen förstå att Israel har en Gud. 47 Alla som samlats här ska veta att det inte är genom svärd och spjut som Herren ger seger. För striden är Herrens, och han ska ge er i vår hand.”
48 Så hände det att filistén gick framåt och närmade sig David. Då sprang David snabbt fram mot stridslinjen för att möta filistén. 49 David stack handen i väskan, tog fram en sten och slungade den. Han träffade filistén med stenen som trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot marken. 50 Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han fällde honom till döds utan något svärd i handen. 51 David sprang fram och ställde sig vid filistén. Han grep hans svärd och drog det ur skidan, gav honom dödsstöten och högg av honom huvudet. Och filisteerna flydde när de såg att deras stridskämpe var död. 52 Israels och Judas män bröt upp med ett stridsrop och förföljde filisteerna till dalens ingång och fram till Ekrons portar. Det låg fallna och slagna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. 53 Sedan återvände Israels söner från jakten på filisteerna och plundrade deras läger. 54 David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem. Goliats vapen lade han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut mot filistén, sa han till befälhavaren Abner: ”Vems son är den där pojken, Abner?” Abner svarade: ”Så sant du lever, o konung, jag vet inte.” 56 Kungen sa: ”Ta reda på vems son den unge mannen är.” 57 David återvände efter att ha fällt filistén. Då tog Abner med honom och förde honom inför Saul, medan David höll filisténs huvud i sin hand. 58 Saul frågade: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj från Betlehem.”
17:47. striden är Herrens. I 18:7 beskrivs det som ”Herrens krig”. Jfr 2 Krön 32:8, 5 Mos 20:4.
© Ragnar Blomfelt