KAPITEL 17

Elia profeterar

1 Elia från Tishbe bodde som främling i Gilead. Han sa till Ahab: ”Så sant Jahve lever, Israels Gud som jag står inför: Under de här åren ska det varken bli dagg eller regn om inte jag befaller det.”

Elia och korparna

2 Herrens ord kom till Elia: 3 ”Lämna denna plats och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordanfloden! 4 Du ska dricka ur bäcken. Och jag har befallt korparna att förse dig med mat där.” 5 Elia gjorde som Herren sagt. Han gick iväg till bäcken Kerit öster om Jordanfloden och slog sig ner där. 6 Korparna kom till honom med bröd och kött både på morgonen och kvällen. Och han drack ur bäcken. 7 Men bäcken torkade ut efter en tid eftersom det inte regnade i landet.

Elia och änkan i Sarefat

8 Då kom Herrens ord till Elia: 9 ”Res dig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och slå dig ner där! Jag har befallt en änka att förse dig med mat där.” 10 Så han reste sig upp och gick till Sarefat.

När han kom till stadsporten såg han där en änka som samlade ved. Han ropade till henne: ”Var snäll och hämta lite vatten åt mig i ett kärl så jag får dricka.” 11 När hon gick för att hämta det ropade han efter henne: ”Var snäll och ta med en bit bröd åt mig!” 12 Hon sa: ”Så sant Jahve din Gud lever, jag har ingen brödbit, bara en näve mjöl i krukan och lite olja i kannan. Jag samlar nu ihop några vedpinnar och ska gå hem och laga till något åt mig och min son. Vi ska äta det och sedan dö.”

13 Elia sa: ”Var inte rädd. Gå och gör som du sagt. Men tillaga först åt mig lite bröd och bär ut till mig. Därefter kan du laga till åt dig och din son. 14 För så säger Jahve, Israels Gud: Mjölet i krukan ska inte ta slut och olja ska inte fattas i kannan fram till den dag då Herren sänder regn på jorden.” 15 Hon gick och gjorde precis som Elia hade sagt. Och Elia och änkan och hennes husfolk hade sedan mat under många dagar. 16 Mjölet i krukan tog inte slut och ingen olja fattades i kannan. Det blev precis som Herren hade sagt genom Elia.

Elia väcker änkans pojke till liv

17 Senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Han blev så illa däran att han till slut upphörde andas. 18 Då sa hon till Elia: ”Vad har jag med dig att göra, du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” 19 Elia svarade: ”Ge mig din son!” Han tog pojken ur hennes famn och bar honom upp till övervåningen där han bodde och lade honom på sin säng. 20 Han ropade till Herren: ”Jahve min Gud, ska du vara så hemsk mot denna änka som jag bor hos att du tar livet av hennes son?” 21 Sedan sträckte han sig över pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Jahve min Gud, låt pojkens själ vända åter in i honom.”

22 Herren lyssnade till Elia. Pojkens själ vände åter in i honom och han fick liv igen. 23 Elia tog pojken och förde honom från övervåningen ner i huset. Han gav pojken åt hans mor och sa: ”Se, din son lever!” 24 Då sa kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning.”

Nästa

Föregående

© Ragnar Blomfelt